Fantasy som fulkultur

Redan när jag var liten förstod jag att fantasyböcker inte riktigt var okej i andras, äldres ögon. Det var fantastiskt och jättekul att jag tyckte så mycket om att läsa, men… fanns det inte bättre böcker att lägga min tid på? Fantasy var fult och sågs, om något, bara som en ingångsport till finare litteratur (Ungefär som vissa även kan resonera om serier och grafiska noveller).

Fantasy var sagor, och sagor var för barn.

Nu på senare tid, egentligen bara det senaste året, känner jag att aktningen för fantasy har stigit lite. Det pratas mer om fantastik. Det hypas. Fler berättar att de läser fantasy och bokbloggare ger fantasyn en plats i det digitala samtalet.   När tv-serien Game of thrones nästa vecka (22 feb) börjas sändas på SVT lanserar man även en tv-cirkel, ett ”nördigt och passionerat eftersnack” med bl.a Johanna Koljonen.

Kanske har vi som vuxit upp med ett passionerat förhållande till Harry Potter och Sagan om ringen tagit med oss fantasyn som genre, och gjort det till något man faktiskt kan prata om (utan att skämmas)?

Men allt det fula och nördiga är inte förlorat. Företaget Dark Horse har efter succén för Game of thrones släppt en limited edition-serie med bl.a. denna byst av Emilia Clarkes Daenerys.

Så hemsk att man skäms? Ändå älskar jag ostigheten i sånt här. Jag tänker på Dwight (från The Office US) och hans trollkarl. För er som inte sett avsnittet kommer Dwight bitter till kontoret efter att ha blivit nekad inträde till en affär i gallerian, där han sett något han verkligen ville köpa. Hans kollegor bestämmer sig för att göra en pretty woman och snobbar till Dwight, lär honom hur han ska gå, stå och tala som han hade pengar. Sen åker Dwight och några kollegor till gallerian för att få de butiksanställda att skämmas och ångra sig för att de tackat nej till så bra business. Väl i butiken får vi reda på att anledningen till att de inte släppte in Dwight var att han hade blodiga armar och händer (i själva verket rödbetsjuice). Grädden på moset är att det föremål Dwight ville köpa var en ostig trollkarlsskulptur alá bysten ovan. Kollegorna inser att snobbismen har spelat ut sitt syfte och retirerar. Men jag älskar att Dwight ville ha den där trollkarlen. Att stå för att man tycker om fulkultur och något som andra anser vara dålig smak är något jag själv tycker är ganska svårt. Jag insåg att när den mesta kultur jag konsumerade gick under kategorin ”guilty pleasure” att jag kanske har en missriktad självuppfattning.

Det jag vill komma till är att kanske har min spaning om att fantasyn är på väg, om inte in i finkulturen men i alla fall på väg ut ur fulkulturen, att göra med att jag själv börjat läsa fantasy igen och på något sätt behöver stå för det. Men ja… kanske har jag rätt? Time will tell…

Annonser

2 reaktioner till “Fantasy som fulkultur

  1. Du slår huvudet på min spik! När all kultur blir guilty pleasures är det lika bra att öppna ögonen och omfamna sig själv och all fulkultur man älskar! 😀

  2. Hade jag haft obegränsat med pengar som elvaåring hade jag inrett hela huset i samma stil som den där statyn 😛 Nu tycker jag väl mest bara att det är lite kul.

    Som fantasyläsare får man ju ofta höra att fantasy är för barn… så jag är väldigt tacksam över George RR Martin och hans bokserie som väl ändå får sägas vara rätt olämpad för barn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s