Skottet glöms snabbt bort

Ni vet när man just läst en bok, och sen, bara dagar efter man läst ut den kommer man inte ihåg vad författaren heter, eller vad huvudpersonen heter. Intrycket bleknar och försvinner. Så var det för mig efter att jag läste Skottet av Marie Louise Kelly. Kanske har det med mig att göra, minnesproblem, dålig sömn… Men visst har ni andra också läst böcker som ni ett år senare inte har det minsta minne av? Nå, alla böcker är inte jättebra, och något måste vi ju ha att jämföra de fantastiska läsupplevelserna med. Missförstå mig inte, Skottet är absolut inte en dålig bok, men inte bra heller. Mer ett ”Jahapp, då var jag klar med den. Nästa!”

skote_cmyk_12948

Skottet börjar bra, med många spännande vändningar. Caroline, en 37-årig professor i fransk litteratur (vars jobb består av att läsa böcker hela dagarna – jag tvivlar på att det är vad en litteraturprofessor gör – det är ungefär som myten om bibliotekariejobbet – många bibliotekarier har ingen lästid alls) får efter långvarig värk i handleden genomgå en röntgenundersökning. Det uppdagas att hon blivit skjuten i nacken och kulan sitter kvar intill ryggraden. Men Caroline har inget minne av att ha blivit skjuten, inget ärr. Föräldrarna släpper då bomben att hon är adopterad, den enda överlevande efter mordet på sin hela biologiska familj. Caroline hamnar i en livskris och reser till Atlanta, staden där hon föddes och där morden skedde, för att hitta trådarna till det liv hon hade och kunde ha haft. Hon får veta att mördaren aldrig åker fast, och om hon skulle operera ut kulan skulle den kunna vara ett avgörande bevismaterial. Men eftersom Caroline ställer upp på en artikel i tidningen får kanske mördaren veta detta också, och mystiska saker börjar hända. Hennes journal stjäls från sjukhuset (varför?), hon råkar ut för inbrott och hennes läkare börjar stalka henne (ok, läkaren stalkade henne innan).

Caroline hamnar som sagt lite i en kris, och det är kanske inte konstigt att hon blir lite personlighetsförändrad. Hon ställer sig frågor som hur hon är egentligen, hur skulle hon varit om hon vuxit upp i sin biologiska familj etc. Men så långt som det går i slutet… Från någon som ”bara sitter och läser hela dagarna” och är så oskyldig att hon inte vet att hon är dunderhet till någon som planerar och genomför de värsta handlingar. Ja, det går över gränsen för mig, blir för osannolikt. Hela Hotlanta-grejen. Boken börjar bra, men urartar helt och jag kan inte längre tro att jag läser som samma huvudkaraktär.

Andra strötankar: Caroline har en fin relation med sin (adoptiv)familj, framför allt med hennes bröder men var det bara jag som tyckte att bröderna inte porträtterades som framgångsrika män som närmar sig 50? Kändes mer som om de var i tjugoårsåldern. Varför stals journalen, och av vem? Någon som listade ut det? Och inbrottet? Ett annat mysterium är hur mycket soppa kan lukta? Jag hoppas hon inte blev ihop med den creepy läkaren, som gjorde så många, många övertramp. Jag förstår att han var upplagd lite som ett villospår, men oavsett var han ju inte en bra person. Dump the doctor!

Läs mer eller köp boken på svenska på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer eller köp boken på engelska på: Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s