Berättelser efter katastrofen

Två dystopier har blivit lästa, The girl with all the gifts av M.R. Carey och Station eleven av Emily St. John Mandel. De är olika, mycket olika. Spoilers ahead:

the_girl_with_all_the_gifts

I The girl with all the gifts får vi till en början följa ett barn, en flicka som heter Melanie. Hon behandlas som ett säkerhetshot, spänns fast i en rullstol innan hon tas någonstans, transporteras med laddat vapen mot huvudet. Ganska snart förstår vi att zombiekatastrofen har slagit till. En svamp eller parasit har infekterat människor, tagit över deras livform och ja – smittar via bett, blod, kroppsvätskor. Melanie är en zombie, men har ändå något slags medvetande kvar. Hon är som ett vanligt människobarn, men med instinkter farliga för alla andra människor. Känner hon människolukten, eller blodlukt, går det illa. Melanie får gå i skolan tillsammans med andra som henne. Inte för att man vill utbilda zombies, eller the hungries som de kallas, utan för att studera dem och komma underfund med hur de fungerar. Melanie har en favoritlärare, Miss Justineau som berättar sagor och historier för barnen. Det finns också andra vuxna med i berättelsen, militären som styr basen de befinner sig på, forskaren som försöker hitta ett botemedel. Men Miss Justineau är speciell för Melanie, för att Miss Justineau behandlar inte barnen och Melanie som ett monster eller försöksobjekt, utan som människor. Med hjälp av sagorna och berättelserna växer också Melanies värld, som annars bara består av en cell, ett duschrum och ett klassrum i en slags underjordisk bunkeranläggning. Saker som blommor, fåglar, moln och sköldpaddor är häpnadsväckande för Melanie. Otroligt sorgligt. Sagor är också en så stor del av vår, människans kultur. Melanie får höra grekiska gudasagor, legender som berättats i tusentals år. Det finns något mäktigt, och grundläggande i berättandet som stärker Melanie. Men så en dag kommer ett anfall på militärbasen där vi befinner oss i berättelsen. Mänskliga överlevare driver horder av hungries mot basens stängsel för att ta över den och ta deras material, livsmedel etc. En liten grupp forskare och militärer lyckas fly, och Miss Justineau tar med sig Melanie. Eftersom hon själv är en av zombiesarna blir hon inte attackerad och kan scouta omgivningarna för att säkerställa att de är säkra för människorna. Men, hon måste ha munkorg och handfängsel på sig. Världen utanför militärbasen är såklart en farlig plats. Fullt av hungries på platser där det varit människor och med sig fick de flyende endast ett begränsat lager av den kräm de smörjer in sig i för att dölja sin lukt. Utan krämen kommer de locka till sig hungries, och för varje dag, för varje timme som går kommer beslutet om vad de ska göra med Melanie närmare. För även hon påverkas ju av deras lukt. Tyvärr är också deras destination osäker, eftersom man inte hört av huvudbasen på ett tag…

Det här är underhållande läsning, med funderingar över barndom, mänsklighet, följderna av hur vi behandlar varandra. Svampen, Ophiocordyceps unilateralis, som infekterar människorna i boken finns och infekterar idag myror. Det är någonstans är det ett trovärdigt scenario, vilket gör det ännu mer skrämmande. En del frågetecken dock – varför fortsatte anfallarna jaga gruppen sen de flytt från basen? Och var hade alla vuxna hungries tagit vägen inne i staden? Hade de jagats, städats undan – gått till muren. Och slutet – ja, stor spoiler här – tänk om det var något annat som skulle få fröna att gro, inte eld, utan kyla t.ex.

stationelevenukhc

Station eleven är svårare att förklara är The girl with all the gifts. Här är det en pandemi av snabbdödande influensa som drabbar världen, men det är egentligen inte det viktiga i handlingen. Pandemin händer, men det viktiga är vad som sker före, och efter. Vi får följa en grupp människor som alla knyts samman av skådespelaren Arthur Levander. Han dör precis när pandemin bryter ut, på scen under ett framträdande av King Lear i Toronto. Vi får följa den unga barnskådelspelerskan som var på scen när det hände, den i publiken som sprang upp på scen för att ge HLR, Arthurs exfru, hans bästa vän etc.

Efter katastrofen, i den nya världen har inte många överlevt. Ett resande musik- och teatersällskap vid namn The traveling symphony, tar sig mellan bosättning till bosättning och framför konserter och Shakespeare-pjäser. Här hittar vi Kirsten, barnskådespelerskan som såg Arthur dör. Nu såhär tjugo år efter katastrofen har hon ingen levande släkting kvar, hon har två knivar intatuerade på handleden, alltid tre knivar i bältet och längtar efter tandvård. Men hon är fortfarande skådespelerska, och hennes käraste ägodel är en serie som utspelar sig på rymdstationen Station eleven. De kommer till en bosättning där de tidigare lämnat några medlemmar som de nu hoppar återförenas med. Där möter de en man som kallas profet. Han känns farlig, vill att de ska lämna en ung kvinna för att bli hans fru. På bosättningens kyrkogård hittar de gravar med sina vänners namn på, men inga kvarlevor verkar ligga begravda där. The traveling symphony flyr därifrån så fort de kan, på en väg de inte normalt skulle ta tagit, i jakt på sina försvunna medlemmar. Men när en efter en av medlemmarna förvinner längs vägen börjar de frukta att någon är efter dem. Här blir det otroligt spännande och jag kan bara inte sluta läsa, släcka lampan och somna – jag MÅSTE läsa vidare. Men Station eleven är inte en sån bok. Det ack så spännande avbryts av utdrag ur en biografi över Arthur Levander, en intervju med Kristen i en ny tidsskift utgiven av en bibliotekarie i den postapokalyptiska världen, kapitel om en annan karaktärs liv. Nej, Station eleven är en ganska lågmäld, eftertänksam bok. Så fylld av vemod och sorg över allt som gått förlorat, alla som gått bort, men ändå med ett sånt hopp om framtiden. Jag stannar ofta upp och läser om meningar, njuter av språket. Ganska ofta blir jag också irriterad, otålig över varför jag måste läsa om just det här eller just den personen. Men boken vinner över mig, det är en underbar läsupplevelse! Precis som vi kan hämta oss från katastrofer i våra liv kan vi kanske hämta oss från de stora katastroferna, eller hämta oss – men fortsätta utvecklas, fortsätta framåt.

Vi har sett och läst många dystopier nu i vågen efter Hunger games. Till skillnad från de många ungdomsdystopierna finns ingen makt att sätta sig upp emot. Alla människor är farliga, varenda en, ett potentiellt hot. Och ingen kan rädda världen, för världen är redan förlorad. Det finns de som väljer att ta sitt eget liv när katastrofen kommer. Andra fortsätter leva, fortsätter gå, fortsätter skapa. För det räcker inte bara att överleva…

Båda böckerna ska bli film, och skulle jag misstänker att The girl with all the gifts blir någon slags action/skräck-historia, medan Station eleven blir något helt annat – något jag måste se!

The girl with all the gifts: Läs mer och köp boken på engelska på AdlibrisBokus

På svenska heter den Flickan med gåvorna, läs mer och köp boken på AdlibrisBokus

Station eleven, läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Annonser

En reaktion till “Berättelser efter katastrofen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s