Känslorna svämmar över i Tio över ett

Omslagsbild: Tio över ett

Förändring, ovillkorlig förändändring, det är temat i Ann-helen Laestadius bok Tio över ett. Boken handlar om Maja som bor i Kiruna och i högsta grad bli påverkad av att staden flyttas. Eller flyttas och flyttas, några hus flyttas men många rivs också, och de som bor där får flytta in i nya hus. Så är det för Maja. Huset där hon och hennes familj bor ska rivas och de ska flytta in i en ny lägenhet. Men Maja vill inte, hon vill bo kvar i huset där hennes bästa vän Julia bor på andra sidan gatan, så nära att anståndet mäts i steg och inte meter. Varje natt vaknar Maja för att vara redo om marken skulle rämna efter att de spränger i gruvan. Sömnbristen och skräcken i kombination med att det uppdagas att Julia inte bara ska flytta inom Kiruna utan kanske ända till Luleå gör att Maja får panikattacker. Föräldrarna viskbråkar i köket medan Maja fortsätter att ställa klockan på tio över ett varje natt. Skräcken och ångesten styr och det är som att själva gruvan blir en symbol för Majas ångest. Hon är rädd för panikattackerna, när marken öppnas, känslorna svämmar över och hon tappar kontrollen.  Tio över ett innehåller också är kärlekshistoria, som är så fin att det pirrar i hela mig, och jag både skrattar och gråter när jag läser om Maja, hennes planer för att möta Albin i precis rätt ögonblick i korridoren och hennes känslor när hon tror att allt är kört.

Just vänskapen mellan Maja och hennes bästa vän Julia tycker jag beskrivs så fint i Tio över ett. Som att Maja kallar Julia sin ”första kärlek” (och ordvalet första visar ju på lite framtidshopp, eller hur?). Det är faktiskt mycket jag tycker är bra beskrivet i Tio över ett, t.ex. Majas ångest och panikattacker. Känslan av att inte våga med göra det ändå. Stoltheten efteråt. Majas familj och hur deras relation förändras när de börjar prata, tillåter varandra att ha fel och brister och försöker hjälpa Maja. Psykologen Harry som jag ÄLSKAR, särskilt när han åker ner i gruvan bara som trygg närvaro. Eftersom Maja är så rädd för förändring tänkte jag mycket på hur hon själv förändrad under bokens gång. Hur mycket hon växer och mognar, särskilt i slutet. Stoltheten över vad hon gjort, och att hon kan sova utan att vakna för första gången den natten efter att filmen har visats. Jag tänker på hur viktigt det är att lyssna på barn och ungdomar, på hur viktigt det är att få med deras delaktighet. För även om förändring ibland är ovillkorlig kan man behöva få prata om och bearbeta det som händer.

Lite ledsen blir jag när jag läst sista sidan. Jag hade gärna fortsatt läsa om Maja och hennes familj, om hur det blev sen, med flytten och allt. Boken är nominerad till Augustpriset, och den enda jag har läst av de nominerade i barn- och ungdomsklassen. Kanske är jag orättvis mot de andra nominerade men jag hoppas Tio över ett vinner!

Läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörlaget

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s