Vi är en – en riktig gråtbok

vi_arencmyk_13054

Vi är en handlar om ett par förenade tvillingar (eller siamesiska tvillingar som vi fortfarande säger i Sverige), Grace och Tippi. De är sexton år, sammanvuxna vid höften och har levt ett skyddat liv meds sin familj när de plötsligt måste börja i en vanlig skola i stället för att ha blivit hemskolade som tidigare. Det är nervöst. Kommer de bli uttittade, mobbade eller skydda som pesten? Uttittade blir de, det blir de alltid, men när de börjar skolan får se en fadder, Yasmeen, som ska visa runt och hjälpa dem. Hon introducerar dem för Jon och helt plötsligt har Grace och Tippi något de aldrig haft förut, riktiga vänner. Och just den här normala vänskapen är livsomvälvande. De har alltid vetat att de kanske inte blir gamla, att risken är stor för att någon av tvillingarna ska bli sjuk eller få hjärtproblem etc. De har alltid blivit utstirrade, fått höra kommentarer från främlingar. Så när någon lät känna Grace, ser henne som en egen person, behandlar henne som normal och uppskattar henne och hennes sällskap… Det är en välsignelse. Och det öppnar för nya möjligheter, som att bli kär…

En del av mig tycker att det är lite många problem i Grace och Tippis familj. Pappan är arbetslös och alkoholist, systern har ätstörningar som ingen verkar märka. Pengar är alltid ett problem och orosmoment liksom Grace och Tipps hälsa. Men jag tänker också att det kanske lätt blir så i verkligheten, att arbetslöshet, hjälplöshet och oro är en riskfaktor för alkoholism. Att samma oro, och de samlade problemen i familjen även påverkar den ”normala” dottern som får ätstörningar. Kanske är det så att det känns övermäktigt att ta itu med problemen, när de är så många och stora? Och visst påverkas även dessa familjer och deras jobb av en nedgång i samhällsekonomin. Så det kanske inte är ”för mycket” problem utan precis lagom. De ekonomiska problemen familjen har också rent berättarmässigt är en anledning till att tvillingarna måste bryta sin isolering, börja i en vanlig skola och ”sälja sig” till en dokumentär. Men både skolan och dokumentärteamet visar sig vara bra för tvillingarna, de upptäcker att människor kan se dem som personer och som enskilda personer, inte bara som freaks.

Framför allt är det här en bok om syskonkärlek deluxe. Grace och Tippi är vänner, systar, beroende av varandra och förenade i sitt öde. Det är syskontema i mina läsning just nu. Jag läste Vi är en direkt efter att ha läst Mårten Sandéns Min bror monstret (som jag skrivit om här) och samtidigt som jag läser Dolores Redondos Den osynlige väktaren. Den senare är deckare, men den innehåller också en väldigt intressant systerrelation. Jag har själv tre systrar, och känner igen mig mest i Redondos syskonskildring. Kanske mest för att vi alla är vuxna, och det finns en del lågintensiva konflikter mellan mig och mina systrar. Jag tycker Grace och Tippis relation är fin, men känner inte riktig igen mig i den. Samtidigt förstår jag ju att det blir en speciell relation när man alltid är tillsammans, och att systrarna dessutom har levt ganska isolerat. Men hade det varit jag och någon av mina systrar hade vi nog skrikit och slagits mer, för visst måste olika viljor och den ständiga närheten skapa konflikter? Jag tycker Grace är för mesig ibland, önskar att hon stod på sig och hävdade sin vilja mer.

Det här är en stark bok, en gråtbok. Den är skriven på ett speciellt sätt, prosalyrik kanske det heter, och jag funderar medan jag läser om det verkligen behövs. Jag tror jag skulle uppskattat både berättelsen och språket ändå. Kanske är det mitt fel, jag plöjer sidorna som vanligt i stället för att läsa dem som dikter. Men jag undrar också om det kanske beror lite på översättningen? Jag förstår att det är svårt att översätta skönlitteratur över huvud taget, och kanske speciellt svårt att översätta poesi, men om jag bara jämför ett stycke från den svenska översättningen med den svenska undrar jag om jag skulle uppskattat prosalyriken mer på engelska.

We are literally joined  

at the hip-  

united in blood and bone. 


And  

this 

is why 

we never went to school.

Vi är bokstavligt förenade

vid höften -

samma blodomlopp, samma skelett.


Och

därför

har vi aldrig gått i vanlig skola.

 

Vad säger du om detta smakprov av översättningen?

Läs mer om boken och köp den på AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken och köp den med den engelska titeln One på AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Annonser

En reaktion till “Vi är en – en riktig gråtbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s