Vad är en ungdomsbok och vem får läsa?

Åh vad glad jag blev när jag läste Jessica Shiefauers text om synen på ungdomsböcker i senaste numret av Vi läser (2017:01)! Har du inte läst den? Gör det på en gång!

I texten diskuterar Shiefauer olika definitioner av begreppet ungdombok (eller ungdomsroman), och liknar dagens syn på ungdomsboken vid den syn man hade på ”fruntimmerslitteratur” på 1800-talet – alltså som mindre fin, mindre värd och av dålig kvalitet: ”Vi dras med en förlegad idé om litteratur om och för unga, en invand föreställning som säger att ungdomsromanen är enkel (både att läsa och att skriva), att den följer vissa mallar och behandlar vissa teman.” Shiefauer tar också upp att det uppfattas som negativt att fler vuxna börjat läsa ungdomsböcker, vilket faktiskt är en inställning jag stött på och funderat lite över. Shiefauer refererar till Lotta Olssons omdebatterade krönika med titeln ”Kanske har det blivit dags att lägga ner ungdomsboken?” där Olsson menar att ungdomar i dag i högre grad läser vuxenböcker, och läsningen av ungdomsböckerna har tagits över av kvinnor: ”Den statistik jag hittar om ungdomar över tolv år tyder på att läsningen sjunker. Och, som sagt, ungdomsböcker läser de inte i någon större utsträckning. Det gör däremot en hel del vuxna, främst kvinnor, som hittar avancerad prosa och bra berättelser i de nya ungdomsböckerna.” Detta påminde mig om en annan krönika jag läst, skriven av den brittiske författaren Anthony McGowan, som också tar upp varför just så många ”äldre” (20+) kvinnor läser ungdomsböcker (Young adult på engelska). Sorry för långt citat:

I detected a change in the YA books on the shelves. Along with this grew a sense that something was wrong. Wrong with my books, and wrong with the very concept of YA.  My feeling of unease came to a head a couple of years ago, when I was a speaker at YALC – the Young Adult Literature Convention. In many ways the atmosphere was highly convivial. It was part of the Comi Con at Earl’s Court, an event filled with love and happiness, where the glorious oddballs were no longer odd, just glorious. But YALC was curiously monocultural. The audience was almost exclusively white. At least 90% female. And this is the oddest thing – overwhelmingly grown-up. There were a few kids dotted about, but I’d guess that less than 10% of the audiences for the events were teenagers.

And this made me think that perhaps YA books weren’t really ‘for’ teenagers. Some recent figures from Nielsen Bookscan support this. 80% of YA books, it seems are bought by adults. Of course some adults buy books for teenagers, but combined with my first-hand observation, it did appear strongly to me that the majority of the readers of YA are adults. And not always that young.

So why has YA come to mean books aimed at women in their 20s and 30s? Various hypotheses present themselves. Many of the writers are in this category. At a recent YA book event in Birmingham, of the 37 authors appearing, 31 of them were women. They write, naturally enough, the kinds of books they want to read. Many of the editors are part of the same demographic. Brilliant, delightful, dedicated young middle class women. Added to this is the fact that publishing is in thrall to the wonderfully free service supplied by book bloggers – many of whom are, as you’ve guessed, women in their 20s and 30s.

Och visst kan vi anmärka på McGowans logik – han egna böcker skulle bara bli lästa av män i 50-årsåldern eftersom han själv är en 52-årig man, men samtidigt tror jag att en del av er andra bokbloggare kan känna igen er lite i det han skriver. Om vi går tillbaka till Shiefauer tar hon upp ännu ett exempel där journalisten Ruth Graham i en artikel i webbmagazinet Slate skriver att vuxna som läser ungdomsböcker borde skämmas. Shiefauer menar dock att Graham har dragit alla ungdomsböcker över en kam: ”Det hon vill kritisera är att vuxna väljer böcker som främst erbjuder eskapism, omedelbar tillfredställelse och nostalgi , och det har inget med ungdomsboksgenren som helhet att göra. Graham vill varna för den förenklade, romantiserande litteraturen, och hon exemplifierar problemet med att vuxna läser ungdomslitteratur”.

(Och här vill jag att vi alla tänker på begreppet ”fruntimmerslitteratur” igen och att alla ovanstående exempel tycker det är ett problem att kvinnor själva väljer vad de vill läsa (Okej, Lotta Olsson var inte så negativ). Kanske är inte ”fruntimmerslitteratur” ett begrepp från 1800-talet utan högst aktuellt?)

Men är ungdomsboken så dålig? Shiefauer menar att det finns både bra och dålig litteratur inom ungdomsboksgenren, man kan inte dra alla över en kam och förklara det som dåligt. En annan aspekt av det hela menar Shiefauer är att ungdomar och ungdomars erfarenheter, ses som mindre värda: ”vuxna bör inte få ut något av att läsa om en ung människas upplevelser, eftersom ungas upplevelser betraktas som mindre viktiga, kanske till och med mindre sanna.” Och jo, visst känner jag igen den inställningen. Den praktiseras inte bara av vuxna utan även av yngre. De flesta som jobbar med böcker har säkert hört eller läst saker som ”Pojkar vill inte läsa om flickor” eller ”Ungdomar vill inte läsa om en huvudperson som är yngre än de själva” – men det är ”sanningar” jag tänker att vi måste våga utmana. Vi väljer t.ex. inte bort filmer på samma sätt, borde inte killarna ha svårt att identifiera sig med Katniss? Det är ingen som säger till en 50-åring att de inte ska läsa en bok om en 30-årig huvudperson. Och alla vi som jobbar med böcker har också exempel på titlar som totalt krossar de föreställningarna, böcker som går över både köns- genre- och åldersgränser.

Jessica Shiefauer avslutar med en förhoppning om att vi ska börja uppleva boken i stället för åldersrekommendationer och genrebeteckningar: ”Det handlar inte om berättarperspektiv, tema eller huvudpersonens ålder. Talar den här rösten till mig? Är den fråga du ska ställa dig, [o]avsett hur gammal du är. Liksom med all litteratur kommer läsaren känna att vissa böcker bjuder in dem medan andra inte gör det.” Jag håller med Shiefauer om detta, det viktigaste är inte vilken bok jag läser, det är vad jag får ut av den.

Men vad tycker då jag är en ungdomsbok? Ja, för mig handlar det nog ändå om någon slags läsnivå. Vilken text klarar en ung tonåring att ta sig igenom? Detta är såklart olika beroende på vilken tonåring man väljer ut. Shiefauer invänder ju mot ungdomsromanen som enkel, men för mig är nog ändå definitionen att den är lite lättare. Ett lite eller mycket lättare språk, en handling ungdomar lätt kommer in i. Det får gärna hända något som fångar intresset snabbt. Men några regler finns inte, och jag tror verkligen inte ungdomsboken är lättare att skriva. Jag minns första gången jag läste en riktigt bra lättläst bok. Jag blev helt golvad av allt författaren hade lyckats få med, mellan raderna, i det enkla språket som nästan var som poesi. Det är inte enkelt att skriva så, det är en konst, och det är nog samma sak med ungdomsböcker. Att folk tycker det finns ”dålig litteratur” är inget nytt eller konstigt, det gör faktiskt jag också. Men jag vill inte döma andra för vad de läser, bara jag slipper läsa det jag själv tycker är dåligt. Däremot tycker jag att det är ett problem att många unga har svårt att ta steget från ungdomsböcker till vuxenböcker, något jag ofta märker av. Men svaret är inte att ställa vuxenböcker på ungdomsbokshyllan (typ Vattnet drar eller Allt som blir kvar) i någon slags svenkskifiering av Young adult-begreppet, nej, här behövs någon för de unga att prata litteratur med, och få tips av. Här behövs en bra bibliotekarie!

Vad tycker du är en ungdomsbok? Vad är typiskt för en ungdomsbok? Kommentera gärna eller skriv ett eget blogginlägg!

Så här skrev jag förresten i mitt blogginlägg om När hundarna kommer av just Shiefauer: ”Jag vet att den här boken inte passar yngre barn, men jag ser helt ärligt ingen övre åldersgräns för När hundarna kommer. Varför är detta en ungdomsbok? För att den handlar om ungdomar?”

Här är texterna som tas upp i inlägget:

Jessica Shiefauer: Fördomarna frodas kring ”ungdomsboken” (Vi Läser nr 01/2017)

Ruth Graham: Against YA: Read whatever you want. But you should feel embarrassed when what you’re reading was written for children

Lotta Olsson: Kanske har det blivit dags att lägga ned ungdomsboken

Anthony McGowan: YA or not YA

Annonser
  • Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s