Kategori: gött

Våffelsöndag

Vi ska flytta och har så smått börjat rensa i skåpen. I skafferiet har vi haft ett paket våffelmix i några år, kvarglömt efter ett våffelparty dit någon annan tog med ett våffeljärn eftersom vi inte har något. Jag tycker egentligen inte att man ska behöva köpa en mix för att göra våfflor, men har samtidigt väldigt svårt för att slänga mat. det känns inte rätt helt enkelt. Så i söndags steket vi våfflor i stekpannan medan vårsolen värmde genom fönstret. Till våfflorna hade vi vår egna aroniasylt, som jag måste säga är en succé.

Aroniabären vi plockat några kvarter från där vi bor är fantastiska till sylt. Hittills har vi provat två varianter, en med aronia och paradisäpple och en med aronia, päron och kardemumma. Alla vi bjudit tror att det är blåbär, och kanske beror det mest på färgen men smaken är också väldigt lik, särskilt sylten med paradisäpple. Till våfflorna blev det också turkisk yoghurt som substitut för grädde eller glass.

Självklart var det flera som var intresserade. När vi skaffade hund bestämde vi att det inte skulle bli en tigghund, men vad hände?

Härlig solig söndag!

Annonser

Egosnålisens ”om jag fick köpa bara TRE saker ekologiskt”

Snor (eller spinner vidare den) den här listan från Det goda livet .

1. Ägg

2. Kött

3. Mejeriprodukter

Okej, mejeriprodukter och kött kanske inte är en ”sak” – eller kött är ju det men… jag tänker väl på alla typer av köttprodukter där också. Så anledningen till att jag valt dessa tre? Samvetet. Djuren lider för att jag ska spara pengar. Men jag ska erkänna att jag inte alltid köper ekokött, även om jag vet hur hemskt det är. Jag är dumsnål, eller egosnål kanske man skulle säga, eftersom min snålhet orsakar andra lidande. För det är ju inte bara djuren som lider, människor som producerar mat lider ju också. Gifter, låga löner… Hela mataffären, och de flesta andra affärer är ju fulla av dåligt samvete. Samtidigt tycker jag att det är skönt att jag ser det istället för vardagslyx och fredagsmys. Jag måste inte göra allt rätt, men är jag inte medveten om de fel jag gör kommer jag aldrig kunna göra rätt, resonerar jag.

Ett steg i taget.

Hur tänker du?

I stället för rönnbär – aronia

För det första var det dåligt med rönnbär i år här i mina trakter, för det andra blev det inte så att jag gav mig ut och plockade det som fanns. Så i stället har jag hittat ett nytt bär som växer överallt, finns i mängder och är både lätta att plocka och rensa – aronia.

Aronia är en växt från nordamerika vars bär  beskrivs som ett riktigt superbär (Bären innehåller flera vitaminer ur B-gruppen, vitamin C, E och karoten, alltså förstadiet till vitamin A, samt bland annat järn och kalcium (DN)) men i Sverige mest odlas den mest som prydnad. Den är väldigt vanlig i yngre bostadsområden och här i Umeå ser jag den överallt på Ålidhem, Tunnelbacken, vid sjukhusområdet och universitetet. Jag har tidigare trott att bären var giftiga (innan jag visste att det var aronia), men min hund har käkat dem hela sommaren utan besvär så när jag fick reda på att det var dessa bär som var aronia… ja då undrar man ju varför det inte är fler som plockar!? Kanske är det smaken som avskräcker. Jag skulle beskriva smaken som en blandning mellan blåbär och slånbär, och slånbär är det ju inte många som äter. Lite torr blir man i munnen av aronia, men jag tycker fortfarande de är goda.  Precis som rönnbär blir bären sötare efter att ha blivit frostnupna, eller frysta, och nu äter både hunden och jag aronia på varje hundpromenad. Tiden att plocka aronia är NU, innan det blir för sent. Men vad kan man då göra av aronia? De kan syltas, saftas, smaksätta likör och torkas till ”russin” (vilket jag är lite sugen på att pröva). Mer info och en del recept hittas genom DN.

Första satsen aroniasylt är redan kokad och resultatet blev väldigt likt blåbärssylt i smak och utseende. Recept kommer snart!

Bästa äppelsylten

Ah, äntligen har vi gjort äpple- och plommonsylten med vanilj igen! Eller som jag kallade den förut, gryningsmarmelad, på grund av dess färg. Den här gången tänkte jag att ni ska få receptet också, för just nu är det verkligen säsong för den här sylten, med alla mogna, fina äpplen. Jag gjorde den med en köksvåg som är koko, och visar ungefär en tredjedel mindre än det som faktiskt vägs, men ändå stämmer ju proportionerna. Men tar man mitt recept rakt av blir det ju mer vanilj i ditt recept än det är i mitt, men ja… det är ju egentligen bara gott så kör hårt. Annars kan man ju räkna procent och få fram sitt eget recept beroende på hur mycket äpplen/plommon man har.

Äpple och plommonsylt med vanilj

  • 450 g plommon (jag använder ljust lila/röda plommon vilket ger marmeladen en fantastisk färg) i bitar
  • 350 g skalat äpple (gärna mjöligt) i små bitar (ska koka sönder)
  • saft och skal av 2 citroner. Gillar man inte citron kan man låta bli citronskalet)
  • 1 vaniljstång, delad, tömd (både innehåll (frön?) och skida ska i grytan)
  • 350 g skalat äpple (till) i bitar
  • 650 g socker

Börja med att ha ner plommon, citronsaft, citronskal, vanilj och det småskurna äpplet i grytan. Koka upp under lock och rör om då och då. Spana, verkar det behövas vatten? Detta beror på hur saftig frukten är, vid behov, ha i 1 dl vatten. När frukten kokat sönder (tar typ 10 min) , ta av från plattan och ta upp vaniljskidorna. Ha i socker under omrörning och den andra delen äpple. Tillbaka på plattan. Koka upp och låt koka i ungefär 7 minuter. Nu ska äpplet inte koka sönder, men bli genomkokt. Så fort du tycker äpplena börjar falla sönder lite, ta av från plattan och häll upp på heta burkar som vänds upp och ner. Vill man inte ha hela äppelbitar i sylten utan vill ha mos, ha i allt äpple i början.

Sylten/marmeladen/moset passar till det som vanligt äppelmos passar bra till, men vi gillar den även på brie.

Mums mums mums!

Nyponmarmelad

Jag har länge varit sugen på att göra något av nypon, så när säsongen för nypon nu är här gick jag och sambon ut och plockade en hel påse full. Av nypon kan man bland annat göra saft, soppa, marmelad och inlagda nypon. Vi valde att göra marmelad, med det här receptet från tantvarning som utgångspunkt, men var tvungna att modifiera det lite. Vi plockade nypon från vresros (rosa rugosa), som också kallas strandros, men man kan nog använda andra sorter också. Vresrosen är jättevanlig, och jag kan nog lugnt säga att du har den i en buske nära dig (ehh..), dessutom får den stora, köttiga nypon.

Så, när man plockat nyponen måste de rensas, och det var nog det jobbigaste renset jag har gjort. Inte nog med att buskarna har taggar som man sticker sig på när man plockar nyponen (handskar rekommenderas), de är även fyllda med klipulver (fast jag tyckte inte det märktes så mycket). Då inser man att nypon, det är bra skit, varför annars skulle det behöva ett sånt försvar? Nu kan jag, vis av erfarenhet dela med mig det bästa sättet att rensa nypon. Börja med att skära av blomma (längst ner) och skaft (längst upp). Sen delar man nyponet högt upp, så man får som ett lock med skaftet på toppen. I locket ska det inte finnas så mycket skurv, kanske måste man dra med en  bordskniv men har man lyckats bra är locket rensat och klart. I bottendelen däremot, där är allt skurv och klipulver. Gröp ur den med udden på en vanlig bordskniv – vill man dela bottendelen i mindre bitar gör man det – sen klart! Sen kan man skölja av de rensade nyponen i ett durkslag under kranen för att bli av med eventuellt kvarglömt skurv. För att vara extra pedagogisk, och för att jag kände att det gick så dåligt att förklara, har jag tagit en bild för att demonstrera stegen i rensningen:

Jag och sambon rensade medan vi såg en ytlig film (sex and the city 2) och fick ihop två liter rensade nypon. Sen började syltandet. Tantvarnings recept innehåller ju kanel, ingefära, citronskal och vanilj, vilket vi tyckte var lite mycket smaker, så vi nöjde oss med bara kanel, ingefära och citronskal. Utgångsreceptet innehåller inte heller någon vätska mer än citronsaft och vi behövde extra! Sen valde också vi att köra ner mixerstaven i sylten intill slutet, eftersom nyponen inte mosade sig utan höll formen. Vi mixade inte hela satsen, men lite, så att det både blev göjs och bitar. Men sånt beror kanske på hur mogna nyponen är och vad man har för smak. Vårt modifierade recept blev i alla fall såhär:

Nyponmarmelad

  • 2 liter rensade nypon
  • 2 st tärnat äpple
  • 2 st kanelstång
  • 2 dl farinsocker
  • 5 dl socker
  • En bit riven färsk ingefära
  • skal och saft från 2 citroner
  • 2-3 dl vatten

Nypon, äpple, kanel, ingefära, citronskal och saft åker i kastrull. Koka upp under lock. Håll koll, tycker du inte att det börjar safta sig, ha i vatten, ungefär en halv dl i taget. Koka i 10 minuter och rör om då och då. Nu, hur ser det ut i grytan? Hur mycket vätska har du, är nyponen fortfarande hårda? Är det lite vätska (i vårt fall ingen), ha i mer vatten (kanske 1, 5 dl). Värm lite på plattan – ta av och rör ner farinsocker och socker lite i taget. Sockret brukar göra det hela mycket ”såsigare”, men tycker du fortfarande att du har lite vätska – ha i lite mer vatten. Nu ska kastrullen tillbaka till plattan, koka upp och låt koka 5-10 minuter. Skumma. Beroende på hur väl dina nypon behållit formen kanske du nu vill stoppa ner en mixerstav och mixa en del av sylten. Annars går du direkt vidare till att hålla upp marmeladen på heta burkar (läs mer om detta under fliken ”sylt och marmelad” uppe till höger). Skruva på locket och vänd upp och ner.

Det färdiga resultatet tycker jag påminner lite om torkade aprikoser, och jag måste säga att marmeladen är fantastiskt god på ostmackan. Kanske blir det, om jag orkar rensa mer nypon, ett litet syltexperiment med nypon och rönnbär lite längre fram.

Jammin’

Trots att det var länge sen jag skrev något här på bloggen hittar många fortfarande hit för att de söker på syltrecept. Jag började sylta för att bärbuskarna nere på min gård bland hyreshusen stod orörda. I år är det inte alls så, folk är där varje dag och plockar och snart finns inga bär kvar. Krusbären försvann snabbast, men det är kanske för att de kommer först i säsongen. Själv planerar jag att göra min röda vinbärssylt i kväll, men jag får nog plocka bären någon annanstans än på min gård (tur att jag har spanat in andra ställen!).

Jag har dock hunnit med lite syltning, både nektarinsylt, som jag sparar till mörkare dagar och mitt nya beroende, krusbärssylt. Hade jag vetat att det var så gott hade jag gjort det varje sommar. Krusbärssylt ska kokas på omogna, gröna krusbär. När de är mogna blir de tydligen sega vid kokning. Det är kanske elakt av mig att släppa bomben att krusbärssylt är som knark när den ”omogna” krusbärssäsongen är över för de flesta, men kanske kan ni där uppe i övre norrland sylta loss åtminstånde? Att Sverige är ett avlångt land märks både på i verkliga livet och här i bloggen. I början av Juli var vinbären mogna i Uppsala, en månad senare mognar de här i Umeå. Folk söker som galningar efter rönnbärssylt, men de måste bo i södra Sverige, för här uppe är inte rönnbären knappt röda än. I förra veckan hoppas jag kunna plocka blåbär i Gästrikland, men där var säsongen förbi. Man blir både avundsjuk och tacksam.

Krusbärssylt i alla fall, rekommenderas! Söt och syrlig… Lite jobbigt är den att göra dock, buskarna har onda taggar och sen måste man snoppa bären, alltså skära bort blomfnas och kvistar.

Vi gjorde krusbärssylt med whiskey, kanel och ingefära, från Jan Hedhs Sylt och marmelad (syltbibeln). Varken whiskeyn, kanelen eller ingefäran hade något stort genomslag på smaken, men vem vet hur det hade smakat utan? Man behöver:

  • 900 g omogna gröna krusbär
  • 650 g socker
  • 280 g vatten
  • 1 citron, saften
  • 0,8 dl whiskey
  • En bit ingefära
  • En kanelstång

Koka upp vatten i syltgrytan med citronsaft, ingefäran, kanelstången och whiskeyn. Tillsätt de rensade bären. Låt sjuda under lock 10 min. Ta av från plattan, rör i socker lite i taget. Koka vidare, skumma vid behov. Hur länge sylten ska koka är svårt att säga. Vi kokade nog vår i ungefär 10 minuter efter sockret. Gör kontinuerliga syltprov, alltså häll lite av sylten på en kall tallrik från frysen. Sen drar man med fingret genom sylten på tallriken, är den rinnig = inte klar. Kan du dra band = börjar närma sig. Rynkar sig sylten framför ditt finger = Hård sylt. Man får gå på känsla och efter vad man själv vill ha. Vissa gillar hård sylt, andra lite mer goey. Det viktiga är att sockret kommer in i frukten och på så sätt konserverar den. Häll upp den heta sylten i heta burkar, vänd upp och ner- låt stå. Mer om förberedelsen av burkar och annat finns att läsa under fliken ”sylt och marmelad” uppe i högra hörnet.

Färdigt!

Kokbokens problem

Just nu har jag kokboken Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren hemma. Den är ganska fantastisk. En kokbok när den är som bäst. Fantastiska bilder, humoristiska texter och inte alls krångliga recept. Känns genomförbara till och med. Ändå drar jag mig för att faktiskt göra ett recept ur boken. Men det är ingenting Lotta Lundgren ska gräma sig för, det är inte hennes fel. Jag bara undrar, vem orkar egentligen laga efter recept?

Vi har EN kokbok här hemma som vi faktiskt använder, Martin Johanssons Surdegsbröd. Anledningen till det är att vi prövat att baka surdegsbröd utan recept, med ibland fantastiska resultat men oftast bara pannkaka (inte bokstavligen). Så lånade jag Surdegsbröd på biblioteket och en jämn nivå uppstod. Martin Johansson lärde oss också att allt handlar om procent, och om tid – grunderna för bakning! Att först låna boken på bibblan är faktiskt jättebra, för då vet man om den är något att ha. Enklare bröd av samme Martin Johansson är också jättebra kan jag tipsa om, för oss som inte har en massa maskiner att knåda med, låna den! Jan Hedhs Sylt och marmelad har jag ju skrivit om tidigare, också en jättebra kokbok, för att den lär ut grunderna, vilket återigen handlar om procent, tid och temperatur. Jättebra! Sen kan man variera ingredienserna själv.

Men vanliga kokböcker… De är mer inspiration. Kanske därför som matfotografiet och matstyling slagit igenom så hårt i kokboksbranschen. Gamla klassiska kokböcker, där var maten fotad rakt på, gärna uppifrån. ”Så här ska det färdiga resultatet se ut, vill ju kan du slänga på lite sån här tjusig garnityr i form av skivad apelsin och ärtor.” Nu för tiden är det svårt att öppna en kokbok utan bilderna med obligatoriskt suddigt skärpedjup och fotografier på sociala tillställningar där man får se hur trevligt man får ha det om man lagar den här maten. Värst av alla är Leila. Huff. Allt är så jävla trevligt och det är nån patio i italien och alla är så snygga och gläää jag blir bara sur. Johannes fick en kokbok av Leila från hans mamma i födelsedagspresent, vi har båda ögnat igenom den en gång och tänkte båda ”jag kommer aldrig orka göra något av det här”.

För. Mycket. Matlagningsporr.

Det är så jävla tjusigt att det blir osmakligt. Jag kommer aldrig komma upp i denna perfektion, varför ens försöka?

Nej, det var inte bättre, förr, se bara Den bruna maten, det var verkligen inte bättre förr.

Åter till Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru. Jag sa att bilderna var fantastiska, men de är inte avtändande som annan matlagningsporr (bara bilderna på glasstårtan). Vissa av dem är fotade rakt på, ovanifrån. Andra med kladd. Bilden där Lotta Lundgren ligger med en bag (out of box) som en ögonmask är kanske min favorit. Inte för att den hör till något recept men ändå. Den har humor, den här kokboken. Till varje recept kommer en liten rolig ingress, eller inledningstext.

Exempel:

”Vi tar en skala. I ena bortre änden placerar vi Min kropp är mitt tempel. I motsatta änden sätter vi Min kropp är en gillestuga och i den har jag skräp. Nu tar vi sikte på skalans mittpunkt. Hittat den? Härifrån följer vi den streckade vertikala linjen ända ner tills vi kommer till en gnetig text satt i Times New Roman, en text som lyder Min kropp är mitt äldreboende.

Sensmoral? Ät mer grönsaker.”

(Till receptet Ugnsbakade paprikor med rostad couscous)

”Man skulle kanske kunna säga att savojkål är grönsaksvärldens motsvarighet till Iggy Pop. En stor och viktig skillnad är emellertid att emedan herr Pop under mycken stor möda och besvär rockat och knarkat till sig en fettfri anatomi med tydligt markerade ådror, senor och underliga knutor har den likaledes ådriga savojkålen legat och slappat i ett soligt grönsaksland, lapat sol och druckit vatten.

Vem av de två man ska välja att stoppa in i sin egen kropp? Det får tillfället, stämningen och den personliga smaken avgöra.”

(Till receptet Savojdolmar med lamm och kantareller”

”Världens djärvaste matkreatörer återfinns sannolikt inom det svenska pizzaväsendet. Här hittar vi ett skrå som likt inget annat vågar tänja gränser och prova nya, hämningslösa och ofta mycket underliga kombinationer av råvaror, smaker och matinfluenser. Kebabkött, oxfilé och starka såsen mellan tjocka lager smält ost, javisst! Ananas, skinka, banan och currysås på brödbotten, varför inte? Köttfärs, tacosås och gratinerad gräddfil – listan kan göras lång.

Ett av de största hindren för att laga god mat är rädslan att göra fel; oviljan att chansa, blanda på en höft och hoppas på det bästa. Att besöka en svensk pizzeria, läa menyn och på allvar reflektera över det som står där är att betrakta som terapi.”

(Till receptet Pizza med salami och grillade grönsaker”)

Själv lagar jag alltid mat på en höft. Eller efter ”vad är billigt/vad har vi hemma-metoden”. Kanske blir det lite enformigt dock, även om jag inte längre äter linser och morötter varje dag tror jag nog att jag får i mig lök och tomat i antingen lunch eller middag. Det är där jag ser möjligheten med kokböcker och recept. Möjligheten med variation och komma bort från sina bekväma val. Jag ska försöka provlaga några recept innan jag måste lämna tillbaka Om jag var din hemmafru (självklart är det någon som ställt sig på kö) för de verkar  faktiskt väldigt bra och enkla! Ställ dig på kö du också! Jag rekommenderar denna kokboken, inte bara för de roande texterna. Jag tror på den! Kanske är den kokboksjesus? För att övertyga dig slår jag först nu till med bokens slogan ”hur man får en vardag att smaka som en lördag” Bam!

Om jag var din hemmafru är också namnet på Lotta Lundgrens blogg, läs den här. Martin Johansson har också en blogg, Pain de Martin. Har Leila en blogg? Är egentligen inte intresserad. (Hatar egentligen inte Leila, men kokboken var kass, recepten alltså, inte bara bilderna.)

Undrar förresten om Lotta Lundgren får lika mycket skit för hemmafrun som  husmorsbloggarna?