Kategori: TV-serier

Jag listar 2016

Kulturkollo listar året som gått denna vecka. Jag hänger på!

Årets grafiska: Åsa Grennvalls Jag håller tiden. I sina grafiska romaner berättar Grennvall om smärta och känslor så att den som läser också känner sorgen, smärtan, ilskan. Den grafiska romanen är det optimala formatet för Grennvalls historier, det hade inte gått annars. Mästarklass.

Årets knock out: Vi kom över havet av Julie Otsuka. Jag läste om den här i år eftersom vi läste den till vår bokcirkel. Den var bättre än jag mindes den. Vilken bok! Perfektion på 170 sidor.

Årets gråtfest: Jag är en gråtare så det finns många, men med på årets gråt-topplista finns Sarah Crossans Vi är en, Allt och ingenting av Nicola Yoon, Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, Vi kom över havet av Julie Otsuka, tårar i havet av Ruta Sepetys.

Årets alternativa historiska: Wolf by wolf av Ryan Graudin. Snart ska jag läsa uppföljaren!

Årets obehagligaste och årets läskigaste: Generation Loss av Elizabeth Hand. Minns den som febrig läsning.

Årets dystopi: Station Eleven av Emily St John Mandel seglar högt över alla andra. På en hedrande andraplats kommer Marlen Haushofers Väggen. Läs båda!

Årets återseende: Per Nilsson som borde blivit augustnominerad för Som hund som katt!

Årets aldrig mer: Orphan X av Gregg Hurwitz. Jag ska inte läsa agentromaner skrivna av män om unga, rika, manliga agenter för jag får så ont i huvudet av att himla så mycket med ögonen.

Årets filmupplevelse: En labyrint av lögner. Årets bästa film! Snyggt foto, design, arkitektur… snygga människor. Och en bra, viktig, berättelse.

Årets magplask: Den osynlige väktaren av Dolores Redondo. Det kändes så bra. En baskisk deckare, mystiska skogar, systerrelationer. Men det blev inte bra. Helhetsintrycket dras ned av de jobbigaste, konstigaste, klyschigaste sexscener jag någonsin läst.

Årets kan-inte-släppa-den: Den andra kvinnan av Therese Bohman. Passionerat! Trots jobbiga sexscener – men de var jobbiga på ett annat sätt!

Årets skämskudde: Ceremonin av Kiera Cass. Alltså jag har försökt gilla romance, jag har försökt hänge mig, njuta. Minns min första Harlequin-roman, vilken besvikelse! För jag ville ju att det skulle vara bra! Sen har jag prövat Gabaldon, Ahrnstedt, Rudberg. Men jag tycker inte om det, det känns för billigt. Det är som med komediserier, det måste finnas en svärta där för att jag ska tycka om det. Ändå läste jag ut Ceremonin på en dag. Skyller på jobbet, lästid ni vet, måste fylla den med något.

Årets lyckopiller: När jag nys om Harry Potter and the cursed child. När den sen låg i väskan när jag var på väg hem. Läspirr och lässug!

Årets fantasy: Sharp ends av Joe Abercrombie. Ännu en lycklig dag!

Årets överskattade: Poddar. Ursäkta, men är det bara jag som ifrågasätter detta? Ska alla ha en egen podd eller två? Vem är det som lyssnar på alla poddar som görs? Kan man inte bara tjuvlyssna på grannarna vid fikabordet bredvid för att få sin dos av vanliga människor som pratar om ditt och datt? (Bekännelse: Jag har varit med och gjort en podd)

Årets pristagare: Ann-Helén Laestadius. Hatten av och massor av applåder!

Årets bästa tv-serier: The Americans, Inside Amy Schumer, Westworld, Veep, Deutschland 83.

Årets bästa böcker: En planet i mitt huvud av Sally Gardner, Inlåsta av Emma Donoghue, Station Eleven av Emily St John Mandel, Generation Loss av Elizabeth Hand och Vi kom över havet av Julie Otsuka.

Antal lästa böcker 2016: 75, men än är det några dagar kvar…

 

Annonser

Första kiken på Rowlings deckare på tv

Det ska ju bli tv-serie av Rowlings/Galbraiths (vad ska man säga egentligen?) serie om Cormoran Strike. I bilderna från första sneak peaken kan huvudpersonerna (Cormoran och Robin) ses stå utanför The Tottenham. Får ett litet sug i hjärtat, när får jag komma dit och beställa en doom bar? Om inte bilden syns i inbäddningen nedan, klicka på twitterinlägget för att se bilderna!

Kommer självklart se tv-serien!

Tips på tv-serier och böcker att prata om

En tisdagsenkät från Kulturkollo: http://www.kulturkollo.se/2016/08/23/veckoutmaning-tipsa-oss-om-din-basta-bokcirkelbok/

Det finns ju böcker/låtar/filmer/TV-serier som passar så fantastiskt fint att prata om i en bokcirkel, runt fikabordet på jobbet eller med goda vänner och veckans utmaning är helt sonika att tipsa om en personlig favorit som passar bra att prata om. Vad är det som gör den så bra? Varför fyller den samtal i timmar?

TV-serier: Jag har ingen tv, har aldrig haft någon sen jag flyttade hemifrån. Men jag brukar säga att även om jag inte har någon tv, ser jag jättemycket på tv. Dock brukar jag inte ha så mycket att prata om med mina kollegor runt fikabordet på måndagsförmiddagen när helgens tv-kvällar avhandlas. Jag ser inte på vad som sänds på linje-tv klockan åtta och nio på fredagar och lördagar. Hatar program som Idol, Lets dance och Så ska det låta. I stället är det min man jag pratar om tv med. Jag minns en gång vi satt i bilen på väg till sommarstugan och i timmar pratade om första säsongen av tv-serien Fargo. Varför vi såg så många nyanser av grönt, karaktärernas känslor och hur sympatierna skiftade allt eftersom avsnitten gick. Det som gjorde Fargo så bra att prata om var att alla frågor inte blev besvarade, att det fanns mycket att tänka på och att jag som tittare ifrågasatte det karaktärerna sa och förklaringarna de gav. Se den, i alla fall första säsongen! Andra tv-serier vi pratat mycket om, jag och min man, är första säsongen av True detective (om mansrollen och kvinnorna), The Americans (om karaktärerna och deras motstridiga känslor och lojaliteter), Game of thrones (särskilt senaste säsongen som gått off book!). Det händer också att jag brukar recappa avsnitt av The good wife och The bachelor/bachelorette för min (stackars) man på våra hundpromenader när jag tycker att det hänt något intressant där. Och just nu tänker jag, som alla andra (förutom mina kollegor vid fikabordet), mycket på Stranger things… Som sagt, jag har ingen tv, men ser mycket på tv.

Böcker: Vi har en relativt nystartad bokcirkel för personalen på jobbet där vi endast hunnit läsa en handfull böcker, men den bästa att prata om hittills var John Williams Stoner. Inte för att jag tyckte det var den bästa boken utan för att vi upptäckte så olika saker i den. Jag snöade helt in på att Stoners fru, det faktum att han våldtog henne, varför hon valde att leva med honom (jag köper inte att hon bara var ond – såsom Stoner tror), hennes handlingsutrymme. Andra fokuserade helt på Stoner, lycka eller lärarrollen, och det kändes som att vi i samtalet hjälpte varandra med att hitta nya saker och vinklar i texten. Jag kände läsupplevelsen svälla och förstoras inom mig under samtalet. Det kändes som att det är så en bokcirkel ska vara, men tyvärr inte alltid blir. Väggen av Marlen Haushofer var också en bok som fungerade bra för vår bokcirkel att prata om. Den sämsta bokcirkelboken var hittills Stöld av babian av Anna Karolina. Nästan alla hade bara negativt att säga om den, hur de inte gillade stilen eller språket. Ett dött samtal (men jag kommer försöka skriva ett inlägg om de böcker av Anna Karolina jag har läst, så kanske kan mitt samtal fortsätta här på bloggen).

Film: Den senaste filmen jag pratade mycket om var Independence day 2: resurgeance. Japp, jag tror ni anar varför – det var storsågen som kom fram. Nu när jag tänker efter var det kanske inte en samtal, utan snarare jag som orerade om filmens brister, dumheter och fulheter på väg hem från bion. Jag tycker nog att det är svårare att prata om film än böcker och tv-serier. Kanske för att det helt enkelt tar kortare tid – vi ser en film från början till slut på ett par timmar, hinner inte tänka så mycket däremellan. En bok eller tv-serie är ofta konstruerad så att den ska hålla spänningen uppe, frågor ställs och besvaras inte på samma gång och det blir ofta pauser och avbrott mellan avsnitt och kapitel för oss att hinna tänka och prata. Eller vad tror ni?

Fantasy som fulkultur

Redan när jag var liten förstod jag att fantasyböcker inte riktigt var okej i andras, äldres ögon. Det var fantastiskt och jättekul att jag tyckte så mycket om att läsa, men… fanns det inte bättre böcker att lägga min tid på? Fantasy var fult och sågs, om något, bara som en ingångsport till finare litteratur (Ungefär som vissa även kan resonera om serier och grafiska noveller).

Fantasy var sagor, och sagor var för barn.

Nu på senare tid, egentligen bara det senaste året, känner jag att aktningen för fantasy har stigit lite. Det pratas mer om fantastik. Det hypas. Fler berättar att de läser fantasy och bokbloggare ger fantasyn en plats i det digitala samtalet.   När tv-serien Game of thrones nästa vecka (22 feb) börjas sändas på SVT lanserar man även en tv-cirkel, ett ”nördigt och passionerat eftersnack” med bl.a Johanna Koljonen.

Kanske har vi som vuxit upp med ett passionerat förhållande till Harry Potter och Sagan om ringen tagit med oss fantasyn som genre, och gjort det till något man faktiskt kan prata om (utan att skämmas)?

Men allt det fula och nördiga är inte förlorat. Företaget Dark Horse har efter succén för Game of thrones släppt en limited edition-serie med bl.a. denna byst av Emilia Clarkes Daenerys.

Så hemsk att man skäms? Ändå älskar jag ostigheten i sånt här. Jag tänker på Dwight (från The Office US) och hans trollkarl. För er som inte sett avsnittet kommer Dwight bitter till kontoret efter att ha blivit nekad inträde till en affär i gallerian, där han sett något han verkligen ville köpa. Hans kollegor bestämmer sig för att göra en pretty woman och snobbar till Dwight, lär honom hur han ska gå, stå och tala som han hade pengar. Sen åker Dwight och några kollegor till gallerian för att få de butiksanställda att skämmas och ångra sig för att de tackat nej till så bra business. Väl i butiken får vi reda på att anledningen till att de inte släppte in Dwight var att han hade blodiga armar och händer (i själva verket rödbetsjuice). Grädden på moset är att det föremål Dwight ville köpa var en ostig trollkarlsskulptur alá bysten ovan. Kollegorna inser att snobbismen har spelat ut sitt syfte och retirerar. Men jag älskar att Dwight ville ha den där trollkarlen. Att stå för att man tycker om fulkultur och något som andra anser vara dålig smak är något jag själv tycker är ganska svårt. Jag insåg att när den mesta kultur jag konsumerade gick under kategorin ”guilty pleasure” att jag kanske har en missriktad självuppfattning.

Det jag vill komma till är att kanske har min spaning om att fantasyn är på väg, om inte in i finkulturen men i alla fall på väg ut ur fulkulturen, att göra med att jag själv börjat läsa fantasy igen och på något sätt behöver stå för det. Men ja… kanske har jag rätt? Time will tell…

Project Runway All Stars

Nu har Project Runway All Stars startat, och tio minuter in på första avsnittet kände jag att det här är det bästa som hänt i Project Runway på länge. De senaste säsongerna har varit dramatiska, men om vi ska vara ärliga har de kanske inte varit så bra när det kommer till klädskapandet. Dels tror jag att det beror på att de fått för korta utmaningar (”you’ve got only eight hours to complete this challenge” på repeat) och dels för att de fokuserat lite för mycket på dramat.

I PRA kommer tidigare deltagare tillbaka för att tävla, och inte nog med att de får synas i TV och göra reklam för sig själva, fantastiska priser står på spel. De flesta av deltagarna är sådana som klarat sig väldigt länge i sina respektive säsonger, och det blir ett kärt återseende när man får se alla sina gamla favoriter och hatobjekt. Jag känner dock inte igen en av deltagarna, och får snart veta att det är hon som är ”den galna” den här säsongen, obligatoriskt i dokusåpan. Hon var den andra att åka ut i sin säsong, så det känns som att hon är där mest som ett samtalsämne och offerlamm. Och hon gör så galna saker! Sitter på golvet och skriver saker på kläderna! Kanske inte så mycket drama som producenterna hoppades på…

Det som överraskade mig mest var att man bytt ut både programledare, domare och mentor. Ingen Heidi och ingen Tim Gunn alltså. Jag känner mig lite ambivalent inför avsaknaden av Michael Kors kritik/förolämpningar/skämt (”She looks like a tranny/nurse/schoolgirl/mother of the bride…) men är ändå glad att de lyckats ragga åt sig Isaac Mizrahi från konkurrerande (ha!) The fashion show som domare. Kanske var det bra att man bytte ut stammisarna, de har ju redan en uppfattning om deltagarna och har valt bort dem en gång redan.

Tävlingen kickade igång med den fruktade men ack så underhållande okonventionella material-utmaningen. Var det bara jag som blev förvånad att domarna inte bashade deltagarna för det konventionella materialen som användes? Som Jerrells klänning som var gjord av sjalar som kom topp tre? Silly! Mina favoriter var iaf Aprils moppklänning och Milas… grej (fast hon är mitt hatobjekt).

Vilken var er favorit? Har ni inte sett avsnittet än men vill se,  streama Project Runway Allstars här.

A song of ice and fire – hur många böcker blir det?

Och apropå fantasy, jag har en fundering kring George R.R Martins A song of ice and fire-serie.

Från början var det bestämt att A song of ice and fire skulle vara en triologi, som senare sträcktes till att nu ska serien bestå av sju delar. Jag antar att det var bestämt så, inte för att GRRM tyckte det var en snygg siffra, utan för att han på förhand skissat på vad som skulle hända i varje bok och hur många som då skulle behövas för att berätta hela historien. Men nu blev den fjärde boken uppdelad på två. Från början skulle det som blev A feast for crows och A dance with dragons vara en och samma bok, men den blev så lång så det blev två böcker. Vad händer då? Fortfarande är sju delar planerade, men borde det inte bli åtta? Fast GRRM kanske klämmer in en boks handling i de återstående delarna. Vi får väl se, eller vad tror ni?

Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge för GRRM att skriva klart del sex, The winds of winter, som A dance with dragons. Jag tror att böckernas ökade popularitet efter tv-serien ger GRRM lite ekonomisk motivation, vilket borde speeda upp skrivandet. HBOs Game of Thrones ligger på fjärde plats i IMDBs lista över bästa TV-serier, men man ska komma ihåg att den bara gått en säsong också. Jag ser i alla fall fram både mot nästa bok och nästa säsong av tv-serien. För de extra intresserade av tv-serien rekommenderar jag Winter is coming, där man kan diskutera högt och lågt. Just nu är det dock lite lågsäsong så de skriver mest om casting och filminspelning, men kul ändå!