Högläsning – den nya TV-serien

Det började mest som av en slump. Vi låg båda i badet, jag ville läsa ”Juliet naked”, Johannes ville umgås. Så vi började läsa högt där i badet, och vi upptäckte att det var ganska trevligt!

Detta var upphov till en fräck liten plan för läsfrämjande i mitt huvud. Jag har alltid tyckt att det är lite tråkigt att min sambo inte är någon läsare, inte för att det skulle göra honom dum eller tråkig utan för att jag upplever att det begränsar honom. Utomhus + dator= funkar inte jättebra, som exempel. Men att sitta inne hela sommaren är inte så kul det heller. Jag ville få Johannes att upptäcka boken och fram för allt läsglädjen, som jag ser som porten till läsandet. Känslan av att på samma gång inte kunna läsa snabbt nog för man vill veta vad som händer samtidigt som man inte vill att det ska ta slut. Högläsning, att läsa som ett sätt att umgås, var min nya plan, och oj vad jag trillade dit själv.

Tidigare har jag ju berättat om hur vi började läsa George R.R. Martins ”Game of thrones” i serien A song of Ice and fire, just för att den ska bli tv-serie (med premiärdatum 17 april). Nu har vi läst ut tredje delen, och har abstinens efter den fjärde (som är utlånad på biblioteket, aaargh!). Vi har läst tillsammans nästan varje dag sen vi började. Att läsa högt med någon är skitkul! Man kan prata om boken på ett helt annat sätt, för man är alltid på precis samma ställe. Vi diskuterar teorier om hur det kommer gå, vem som är skurken och vilka som kommer bli kär, men även könsroller och stereotyper. Och det känns verkligen som att man umgås! Följden av högläsandet har blivit att vi mer sällan slentrianglor på TV, spelar mindre datorspel och har mer att prata om. Succé! I jämförelse med vår ibland ganska intensiva konsumtion av TV-serier är det på något sätt mer deltagare än åskådare vid läsningen, vilket vi båda har upplevt som positivt.

Men nu kommer eldprovet, kommer vi fortsätta läsa något annat, eller blir det bara A song of ice and fire? Vi har pratat om att börja på några födelsedagspresenter/julklappar som ligger och väntar. Jag fick Oksanens ”Utrensning” och Johannes Jonassons ”Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann”. Just nu lutar det mot att jag får läsa Oksanen själv och Jonasson blir högläsning. Men vi får se…

Foto: Zitona

Fantasy – fantasifullt eller förutsägbart?

Just nu håller jag och Johannes på att läsa George RR Martins ”A game of thrones” från serien A song of ice and fire. Boken görs just nu till TV-serie av HBO, och eftersom vi är sugna på TV-serien beslutade vi oss på att ge oss på boken för att få lite koll. Det var länge sen jag läste så ”ren” fantasy. För några år sedan läste jag Ursula Le Guin och insåg att jag nog vuxit ifrån genren. För jag älskade fantasy när jag var yngre! Det började med radioteatern av Elidor det gyllende landet (kommer ni ihåg hur spännande det var?) och fortsatte i rasande takt. Under högstadiet och gymnasiet hade jag ofta huvudet i en annan värld genom en bok. På Uppsala Stadsbibliotek satte de en grön prick på bokryggarna till fantasyböckerna, och jag sökte dessa gröna prickar och blev lycklig av synen av långa serier. Jag har alltid gillat långa böcker (om de är bra), då får man mer av det goda. Och en serie som bara fortsätter… Det var himmelriket. När sen man inrättade en särskild fantasyhylla på vuxenavdelningen blev det mina nya valfärdsplats. Men någon gång där på gymnasiet tröttnade jag dock. Jag insåg att de där superserierna av Katherine Kerr och Tad Williams inte var så bra. De var förutsägbara, inte särskilt händelserika och karaktärerna var ofta klichéer. Jag undrade, varför, när man har möjlighet att göra sin egen värld, var det tvunget att vara så förutsägbart? Jag minns även att jag irriterades över de stereotypa könsrollerna i fantasyn. Visst fanns det kvinnor som slogs, men de var nästan alltid undantag. Männen däremot, var starka och hårda.

Denna irritation över könsrollerna är något som återkommer när jag läser ”A game of thrones”. Här är kvinnorna fruar och mammor, som pysslar med handarbete och ska kunna föra sig fint. Männen får bli härskare, beskyddare, riddare, präster och vetenskapsmän. Jo, visst finns det undantag som bryter mot könsrollerna, svaga män och flickor som vill lära sig slåss, men det är just att regeln är så jäkla typisk som stör mig. I en magisteruppsatsen ”En annan värld – en analys av sex fantasyromaner ur ett genusperspektiv” skriven av Samuelsson och Samuelsson från 2007 skriver man:

[Vi anser] att fantasy inte utnyttjar sin potential när det gäller att skildra män och kvinnor fria från stereotyper. Författarna skapar världar som fria från de flesta av vår världs sedvänjor och begränsningar. Djur och människor kommunicerarordlöst, magi är en del av vardagen och den enklaste bondsonen kan bli drakryttare men vad som är kvinnligt och vad som är manligt ruckar man gärna inte på.

I uppsatsen talar man också om isärhållandets princip, att manligt och kvinnligt hålls åtskiljt. Skulle någon gå över (köns)gränsen är det nästan alltid en kvinna, männen hålls hårdare i sina könsroller och använder det kvinnliga som skällsord (vilket vi känner igen från den verkliga världen). När kvinnan går över könsgränsen är det både positivt och negativt, då det är positivt är kvinnan huvudperson och visar självständighet och äventyrslust. Negativt är det när kvinnan är självisk och maktlysten, då är hon en av de onda karaktärerna. Men så är det ju, har vi fått lära oss i debatten om föräldraledighet här i den verkliga världen. En man är osjälvisk och tar sitt ansvar när han jobbar i stället för att vara föräldraledig, för kvinnan är det tvärtom. En kvinna är självisk om hon inte är föräldraledig utan jobbar, men hon är även självisk om hon inte vill ha barn alls (va?). Att var osjälvisk tycker jag verkar vara den mest hyllade, och viktigaste av alla egenskaper en kvinna kan ha, efter att ha läst och hört otaliga diskussioner. Inte för att det framställs som jättepositivt för en man att var just självisk, men han slipper kravet på osjälviskhet i och med att han har en snopp. Så, åk och jobba nu lille man! Nu drog jag visst ifrån fantasyn en stund. Där finns inte problemet med föräldraledighet eftersom kvinnan automatiskt får den rollen. I ”A game of thrones” är i och för sig en av de manliga huvudkaraktärerna en toppenpappa (Han gillar att umgås med sina barn). Men han har ett tidskrävande arbete och kan därför inte träffa sina barn så ofta. Ack, männens ansvar och uppoffringar!

Men kanske kan fantasyns stereotypa könsroller var något positivt? I en artikel i DN om TV-serier sägs det att ”Mad Men är det mest feministiska som sänds på TV just nu”, just därför att den visar hur kvinnorna är så förtryckta. Kanske är det likadant med fantasyn? Dock är jag osäker. Jag tycker det är ett könsrollerna är romantiserade i fantasyromanerna, precis som monarkiska statsskick och livegenskap är romantiserat. När får vi läsa en fantasy med en bitter husmor, som hatar sin man och världen som inte ger henne några möjligheter? Hon mördar mannen med förgiftad mat (så klart av segt kött och rovor, standardmat i andra världar) och ger sig ut på ett korståg över världen för att kvinnor också ska få bli präster och vetenskapsmän. Hon dricker ett extrakt från nån blomma som bara blommar i månsken och blir steril, fri från förbannelsen med barnafödande och störtar kungen och inför demokrati och allmän rösträtt.

Serien A song of ice and fire ska i alla fall bli sju tjocka böcker lång. Mitt tonåriga jag skulle ha jublat medan mitt nuvarande jag är mer skeptiskt. Kommer jag orka läsa det här? I så fall får det bli en hel del mindre förutsägbart…