Vem är du Johanna? En riktigt fin bok!

Vem är du Johanna? är den första boken jag på riktigt läser av Linn Hallberg. Visst har jag tidigare ögnat igenom någon Sigge-bok, men det är inget som fastnat. Berörd blev jag verkligen av Vem är du Johanna dock, nästan hela läsningen satt jag med ögonen fyllda av tårar på väg att rinna över (men så är jag en gråtare). Precis som Carolina vill jag påstå att det här är inte bara en mycket bra hästbok, det är en mycket bra bok!

Huvudpersonen Johanna föds och växer upp på Island. Där bor hon med sina föräldrar och farföräldrar, ett liv fullt av hästar, övernaturlig mystik och natur. Så klarar inte mamman av att stanna, utan flyttar till Sverige med Johanna som då är fem år. Det skapar ett hål i Johanna, och sårar mammans och dotterns relation i grunden. När Johanna blir äldre sätter hon sköthästen Kasper och tiden i stallet främst, straffar sin mamma genom att inte vara där med henne, varken fysiskt eller psykiskt. När det blir problem i stallet, och Johannas sköthäst Kasper till slut måste avlivas rämnar marken för Johanna. Hon blir deprimerad, går inte till skolan och kan inte förlåta sig själv för hur det blev med Kasper. Hon har ingen vuxen att anförtro sig åt och ingen jämnårig för den delen heller. Så möter hon några killar, Navid och Adde, med vilka hon kan bli någon annan. De som inte vet att hon är en hästtjej och som inte heller bryr sig om plugget. Tillsammans skejtar de genom staden på nätterna och hänger i Addes bror lägenhet:

”Hos Addes brorsa hände allt det där som jag bara hört talas om innan, grejer som gjort mig skiträdd om någon föreslagit att jag skulle göra dem för ett par månader sen. Nu brydde jag mig inte. Jag var Jo, gränslös, tuff, en tjej bland killarna. Jag passade in, såg till att jag passade in.”

Mamman förstår att hon måste bryta Johannas vanor för att det ska bli en positiv förändring, och försöker övertala Johanna att det ska åka till Island för att hälsa på familjen. Johanna vägrar, hon tänker inte ge sin mamma en chans. Men så får Johannas farmor en stroke, och ber om att få träffa sitt barnbarn. Johanna åker till Island, till ytterligare en komplicerad föräldrarelation och till sina rötter. Beskrivningarna av Island får mig både att vilja åka dit och att bara krypa längre in under filten i soffan där jag ligger. Vackert och farligt på samma gång. Jag tycker mycket om att läsa om arbetet med hästarna, trots att jag inte är en hästtjej. En jättefin bok som handlar om bli vuxen och att hitta sig själv, som ju titeln anspelar på.

Jag har som sagt inte läst något av Hallberg tidigare, så jag blev väldigt imponerad av språket. Det är så sårigt och stressat, fullt av ångest. Det gestaltar så bra hur Johanna känner sig. Hallberg lyckas med små medel och mellan raderna berätta om Johannas självskadebeteende som finns i så många plan i hennes liv, och hur hon hamnar i en ond spiral av ångest och att inte kunna göra rätt. Som vuxen tycker jag så otroligt synd om Johanna, mitt hjärta brister gång på gång och tårarna väller över. Om jag läste den här med ungdomar tror jag vi skulle prata mycket om språket, men också om symboler och metaforer, t.ex. Johannas hår.

Denna första upplevelse av Linn Hallberg gav mig verkligen mersmak och jag kan gärna tänka mig att läsa mer av henne!

Läs mer om boken och köp den på Adlibris, Bokus, Förlaget, Författarens hemsida

March – en serie alla borde läsa!

MarchBookOneCover.jpg

Jag fick först upp ögonen för serietrilogin March när den tredje delen vann prestigefyllda Printz-award 2017. Att en tecknad serie, eller en grafisk roman om en så vill, vann ett av de finaste prisen en engelskspråkig ungdomsbok kan få fick mig att bli väldigt intresserad. Som tur är har mitt folkbibliotek en fantastisk serieavdelning, så jag kunde direkt låna hem första delen av March, som kom ut 2013. Sen blev det som det blev och boken låg oläst hemma i min bokhylla i nästan tre månader tills jag inte kunde göra fler omlån och var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket. Då läste jag den (någon som känner igen detta beteende?). Resultatet blev att jag under samma tur till biblioteket som jag lämnade tillbaka första delen gick jag lyckligt därifrån med andra delen. Det här är böcker som måste läsas, som borde läsas av alla! Med sin verklighetsbakgrund, sin brutalitet och en historia som visar både ett personligt levnadsöde och samhällets strukturer är detta den första serie jag läst som aspirerar på att komma upp i Maus-nivå, och det är inte att säga lite!

March är alltså en tecknad biografi om John Lewis, som nu är kongressledamot i USA. Han är svart och växer som barn upp i den segregerade södern i Alabama. En sommar reser han med en släkting till Buffalo, som inte är segregerat och han får upp ögonen för orättvisorna som drabbar svarta. Han börjar engagera sig i medborgarrättsrörelsen och inspireras av ickevåld som arbetsmetod. Under 1960 är Lewis med i en grupp som protesterar mot rassegregeringen genom att utföra ”sit-ins” på serveringar och diners som låter svarta köpa mat men inte sitta kvar och äta den. Aktivisterna utövar inget våld, utan bara sitter kvar när man ber dem att flytta på sig. Till slut blockerar de hela serveringen. Våldsamheter utbryter såklart, men aldrig från aktivisternas sida utan de tar bara passivt emot våldet vilket gör att aggressionerna snabbt ebbar ut. Många fängslas, och häktena fylls av aktivister som vägrar betala borgen för att komma ut. När de till slut döms i domstol får de välja mellan att betala böter eller fängslas och alla väljer att fängslas. Varken häkten eller fängelser klarar av den plötsliga massan av nya fångar och aktivisterna har på så sätt haft sönder hela systemet samtidigt som nyheterna om hur de behandlas upprör en hel nation (och värld). Det här är läsning som både upprör och inspirerar, som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna av våldet mot de passiva aktivisterna är oerhört effektiva och det är därför jag tycker att seriemediumet är perfekt för den här historien. Det blir väldigt starkt, och grafiskt (!) vilket ger berättelsen den tyngd det behöver. Som titeln antyder kommer serien i tredje delen till slut fram till medborgarrättsrörelsens marscher, där våldet mot aktivisterna också eskalerar. John Lewis själv blev så illa misshandlad att han fick en skallskada! Om marscherna handlar också filmen Selma, som jag också verkligen rekommenderar. Oerhört brutal och oerhört bra. Se den!

Det enda jag kan invända mot i March är den delen av berättelsen som ska spegla nutidsperspektivet. John Lewis gör sig i ordning för att åka på Obamas presidentinstallation (och visst, man förstår storheten i detta historiska ögonblick när man just läst om hur svarta behandlades) när det kommer in en svart kvinna med två barn på kontoret. Hon vill visa sina barn var legendaren John Lewis arbetar, och de blir hänförda när de får träffa legenden och kongressledamoten i egen hög person. Ja, kanske känns den här delen lite… skrytig? Jag tycker man bara kunde låtit läsaren förstå att Lewis skulle åka på presidentinstallationen, och låtit läsaren tänka lite själv därefter.

Jag älskar att lära mig saker, och jag älskar känslan av att förstå det jag förut bara har vetat. Både March och filmen Selma fick mig att lära mig mer om och förstå medborgarrättsrörelsen och rassegregationen i USA. Dessa verk har fått mig att förstå att de inte utspelar sig för särskilt länge sen, att det var nyss, när mina föräldrar var unga. Det är en omvälvande känsla, mindblowing. Det ger mig också en mycket större förståelse för rasismen i USA (och resten av världen), vilket i sin tur ger mig fler perspektiv på varför det är sånt fuss om att man måste registrera sig för att rösta i USA, Black lifes matter-rörelsen och mycket mer. March har blivit obligatorisk läsning för många collegestudenter i USA, och jag hoppas att många läser den här i Sverige också. Min förhoppning är att den blir vad Sachars Holes, Alexies The absolutely true diary of a part time indian och Rais Unarranged marriage är för engelskämnet i svenska gymnasieskolan: Stapelvara, klassiker och rekommenderad läsning.

Läs mer eller köp boken March 1 på Adlibris, Bokus, Förlaget, NY-times recension, Wikipediaartiklar om March, Nashville Sit-ins, Marscherna mellan Selma och Montgomery

 

Tomatsorter 2017

Nu är det äntligen dags att sätta de första tomatfröna! För att kunna planera sådden gjorde jag en inventering av mina tomatfrön. Kände mig lite galen när det visade sig att jag hade många, många sorter. Hur jag ska klara av att få plats med åtminstone en planta av varje sort blir lite av en utmaning, men jag tror jag måste utöka min frilandsodling… Blir alldeles pirrig när jag tänker på sommaren och alla tomater. Jag kommer odla många nya sorter (att odla tomater är ett missbruk) men såklart också några favoriter sen förr. Ursprungligen kommer mina fröer oftast från Tomatklubben (se länk i högerkolumnen), men också från Sesam, kollegor, Runåbergs osv. Nu tar jag egna fröer från tomaterna jag odlar och jag delar gärna med mig. Om du blir nyfiken på att odla några av tomaterna jag listar, skicka ett mejl till attlevaloppan (alfakrull) gmail.com och hör dig för om jag har några fröer kvar. I så fall får du skicka ett frankerat kuvert till mig som jag skickar tillbaka till dig. Vill du se bilder på tomaterna? Testa att kolla på de norska tomatbloggarna LilleTomat eller Tomatprat. Länkarna till dem hittar du i högerkolumnen. Nedan kommer listan på tomater jag odlar i år. Jag tar även med de sorter jag väljer bort!

Återkommande sorter:

Gelbe Dattelwein – Ger massor av små, päronformade, gula cocktailtomater. Underbart goda.

I-3 – Tidig röd tomat, ett mellanting mellan bifftomat och “vanlig” tomat.

Ida Gold – En av tomatsorterna från Idaho University. Busktomat som ger många orangegula tomater. Pålitlig producent även en kall sommar. Bra på friland.

Whippersnapper – Superproduktiv busktomat som ger många lite sura, rosa cocktailtomater.

Marmande – Lättodlad bifftomat som sällan spricker. Vinner dock ingen smaktävling.

Brandywine – Röd bifftomat med få kärnor. God, men spricker lätt. Odla gärna med underbevattning via droppslang för att förhindra sprickor.

Sweetie – Röd cocktailtomat, god och produktiv.

Moneymaker – Röd tomat, bra på friland

Japanese Treufele Black – Rödsvart tomat med säregen, fantastisk, mild smak. Fungerar bra även på friland. Lite konstig form.

Zolotoye Petuchok – Gul, avlång tomat med spets. En riktig snygging! När den är perfekt mogen smakar tomaten lite honung. Produktiv och rolig att ha i växthuset..

Black sweet cherry – Brun körsbärstomat, mycket god.

Snowberry – Ljusgul körsbärstomat med fantastisk smak! Tidig och högproducerande.

Sandpoint – En av tomatsorterna från Idaho University. Busktomat som ger många röda tomater med gröna strimmor på axlarna. Produktiv även i kallt klimat. Spricker sällan. Bra på friland.

Sweet 100 – Röd, söt cocktailtomat. Hybrid?

Sub arctic plenty – Min tidigaste tomat. Växer bra både på friland och i kruka. I början av säsongen får den runda tomater med spets, men senare på säsongen är de runda utan spets. Någon annan som sett detta? Vad kan det bero på?

Röd utebifftomat – odlades 2016 på friland i zon V. Det blev superstora tomater på en väldigt liten planta. Inga sprickor (!!! pga. friland?)

Eytan brun – En av mina favoriter från 2016. Brun cocktailtomat med gröna strimmor. Osedvanligt tjockt skal (spricker inte), FANTASTISK smak. Från min kollega Eytan.

 

Sorter jag slutar odla:

English breakfast – Otroligt produktiv men tyvärr är de många tomaterna smakmässigt som vanliga köpetomater och med mjöligt fruktkött. Spricker lätt. Nej tack.

Slivovidnyi Polysatyi – Fantastisk busktomat om man bara ser till själva plantan. Ska vara mycket tidig enligt Truedsson men jag får knappt en tomat på mina plantor. Röda plommontomater med gula strimmor och mjöligt fruktkött. En busktomat man behöver tjuva för att det ska bli något. Efter flera försök ger jag upp!

 

Nya sorter:

Anna German

Cherny Mavr

Chocolate cherry

Floridity Röd

Green grape

Long keeping cherry

Outdoor girl

Yantarnyi

Costoluto Genovese

Feuerwerk

Siberian Giant

Principe Borghese

Den godaste

Ryskt oxhjärta
De nya sorterna ser jag mycket fram emot att testa! Vilka tomater odlar du i år? Blir det några gamla favoriter eller nya sorter?

Expedition Kanchenjunga en lagom rysare

9789155263256

Jag har läst en skräckis! Jag brukar inte läsa skräck, och särskilt inte de som handlar om spöken, för ja, sömn är viktigt för mig. Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga var dock lagom läskig för mig, trots spöket. Detta låter kanske som något dåligt, ”lagom läskig”, men det var perfekt för mig. Den var skrämmande, men jag kan fortfarande sova! Två tummar upp!

Boken utspelar sig på 1930-talet och följer huvudpersonen Stephen Pearce som följer med på en bergsklättrarexpedition till Kanchenjunga, världens tredje högsta berg (jag har aldrig hört talats om det förut…). Stephen blev akutinkallad som läkare till expeditionen där också hans bror, kallad Kits ingår. Jag älskar att läsa om dysfunktionella syskonrelationer och blir här inte besviken. Kits, som är storebror och arvingen, vill egentligen inte ha Stephen med på resan, ser honom bara som en nödlösning och kallar Stephen för ”Klanten” – ett gammalt smeknamn och en tydlig härskarteknik. Stephen har alltid fått kämpa hårdare än sin bror, och har så bra beskrivet blandade känslor för Kits: Avundsjuka, förakt, tillgivenhet och en önskan att. Han är en kompetent läkare, och försöker hela tiden slå sig fri från den roll Kits försöker tvinga in honom i. Sa jag att jag själv är lillasyster?

Expeditionen följer samma väg som en legendarisk expedition tagit ca 30 år tidigare. Då dog fem ur expeditionen och de överlevande två blev hjältar efter att ha bärgat sina kamraters kroppar ur lavinen som tog deras liv. En bok skrevs om expeditionen som Kits och Stephen läste som barn, och den expeditionen ekar nu i deras egen expedition. Kommer det gå lika illa som då? Och vad var det egentligen som hände? Stephen tycker sig se någon på berget, en människa som inte borde kunna vara där. Men är det verkligt eller bara en synvilla? Eller en hallucination orsakar av höjdsjuka? Och om det är ett spöke, vad vill det då?

Det jag tycker om med boken är att det inte bara är spöket som är skrämmande och obehagligt, det är även så mycket annat. Det isolerade läget, utsattheten, de dödliga små misstagen. Höjdsjukan och hur den påverkar människor, opålitligheten det skapar både i berättaren och de andra karaktärerna. Relationerna i gruppen och rent allmänt hur människor beter sig mot varann. De kyliga prioriteringarna.

Vi får i boken veta att berättare kan vara opålitliga och utelämna det som inte gagnar dem. Så tror vi på Stephen? Den frågan ger mig fortfarande rysningar…

Nu måste jag läsa Pavers Evig natt som jag hört mycket gott om!

Och: Någonstans finns också en stor humor i hur en gammal ryggsäck kan vara så läskig!

Och: Nog måste denna video vara fejk?

Läs mer och köp boken på svenska med titeln Expedition Kanchenjunga på Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer och köp boken på engelska med titeln Thin Air på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Bibliotekstips: Affischer på många språk

lafe-truly-epic-swedish

Tips för er som jobbar på bibliotek: Rebecca McCorkindale som jobbar på ett bibliotek i Nebraska i USA har gjort dessa fina posters med det fina budskapet att bibliotek är för alla. Bäst av allt, de finns på många olika språk, perfekt till mångspråksavdelningen eller bara för att visa upp. Själv sätter jag upp affischerna i mitt bibliotek med rubriken ”Gissa språket”. Förhoppningsvis kommer vissa av eleverna kunna stila med att säga ”Bibliotek är till för alla” på sitt modersmål, medan andra kan stila med sin nördkunskap om Klingon(!). Du hittar postern med länkar till alla språkversioner här: https://hafuboti.com/2017/02/02/libraries-are-for-everyone/  

 

Belinda Bauer har skrivit en av årets bästa thrillers

 

25705825

När jag läser Belinda Bauers The Beautiful Dead sitter jag med hjärtklappning bara efter ett par sidor. Vilken mardrömslik inledning! Boken handlar om tv-journalisten Eve som får kämpa för att hålla sig relevant när hon nu närmar sig 30 (!!!) och snart inte anses vacker nog för att vara på tv. Hennes jobb är att rapportera om brott, ofta grova våldsbrott, och hon känner egentligen inte att hon har den rätta karaktären eller kynnet för det, utan mår ganska dåligt av det hon måste rapportera. Så många är toalettsitsarna hon har kräkts i att hon kan räkna upp tillverkare av porslinstoaletter. Samtidigt är privatlivet också en kamp då hennes egen pappa blir sämre och sämre och glider allt längre in i demensens dimmor. Eve har flyttat hem igen till sin pappa, och omvårdnaden om honom tar det mesta av hennes energi och pengar då hon måste betala en ”barnvakt” som kan vakta honom när hon inte är hemma. Tiden räcker inte till varken för att köpa julklappar, ha ett kärleksliv eller skotta bort snön från trottoaren. Mycket oro alltså.

Parallellt med att läsa om Eve får vi också läsa från en mördares perspektiv och ibland hans offers (som i inledningen) och polisens perspektiv. Jag brukar inte tycka om att läsa ur just mördares perspektiv och särskilt inte när de är helt psycho, som den här mördaren. Och jag ska vara ärlig med att säga att inte heller denne mördare är någon favorit. Men mördaren tar kontakt med Eve och detta utvecklas till ett sjukt förhållande där Eve egentligen inte vill ha med mördaren att göra, samtidigt som hon vill vara först med alla scoop. Och här blir det väldigt intressant tycker jag. Dels att läsa om Eves ambivalens och moraliska dubier, men jag tänker också på deckarförfattare, som t.ex. Belinda Bauer, i stort. Jag tänker att det finns en likhet mellan journalisten som rapporterar om mord och blod, som lever på andras olycka och visar upp den (även om det här inte är typiskt för svensk journalistik) och deckarförfattaren som i bok efter bok hittar på hemskhet efter hemskhet som en slags underhållning. Läs stycket nedan, där Eve talar med mördaren i telefon:

Her mind bubbled and spat like panicky soup. What was he saying? That he’d killed Layla Martin? And Kevin Barr? And the girl at the station?

”You’re lying”, she said with a shaking voice. “You’re a liar”

“You know that’s not true, Eve. We’re in the same line of work, you and I. I need people to die in order to live – and so do you. We’re the same. We want the same things.”

“Don’t you dare tell me we’re the same!” Her voice shook, but her stammer was gone. “I’m not the same as you! You’re a fucking murderer!”

“I have good reason to do what I do” he said mildly, as if to a child. “you’re only in it for the money.”

Eve’s self-righteous anger caught in her throat.

“Be honest, Eve” he went on. “We both crave death. And an audience”

Here was a yawning silence where she almost denied it.

But she couldn’t.

Because it was true. […]

 

Eve saw it now for the first time. Her whole career was built on the bones of the dead and the tears of the bereaved. Had she encouraged this? Had she enabled him? Had she followed his lead?

Or had he followed hers? […]

“I give you the art” he said, as if he’d read her mind. “And you put on the exhibition.”

Jag läste den här boken samtidigt som jag funderade mycket på varför vi (jag) tycker så mycket om att läsa deckare. Varför vi (jag) ser det som lätt underhållning för semestern I hängmattan att läsa en bok där människor hittas döda, lemlästade och våldtagna. Brotten beskrivs ofta i detalj ur antingen offer eller mördares perspektiv. Egentligen är det ju fruktansvärt, varför vill vi läsa om detta? Och hur är det som författare att skriva den här typen av böcker? På något sätt tyckte jag att Bauer gav en kommentar till det i The Beautiful Dead. Och jag vet att jag kanske läser int för mycket i texten nu, men jag föreställer mig nästan dialogen ovan som en dialog mellan Bauer och hennes inre ondska (som vi alla har). Det är intressant. Kanske säger det också något om mig som läsare?

På topplistan över 2016 års mest sålda böcker för vuxna i Sverige var 11 av 20 böcker deckare eller thrillers, och ungefär så har det sett ut under hela 2000-talet. Missförstå mig inte, jag läser ju själv mängder av thrillers och måste ju därför få ut något av det själv. Spänningen (som jag kan uppskatta eftersom jag själv lever ett så tryggt liv), katt- och råttaleken med  författaren om jag kan lista ut deckargåtan innan hen väljer att avslöja den och det avkopplande i att jag vet ungefär vad jag får. Ändå är det ett extra nöje att läsa välskrivna thrillers som ger mig något mer än mord, blod och lösningar. Som de av Belinda Bauer. Det här är en riktigt bra bok!

Läs mer om boken och köp den på engelska med titeln The Beautiful Dead på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Läs mer om boken och köp den på svenska med titeln De vackra döda på Adlibris, Bokus, Förlaget

Om du såg mig nu – det får inte vara slut!

29703153_o_1

Äntligen har det kommit en ny del i serien om Febern, skriven av Sofia Nordin. Nästan alla har dött, endast några få barn och ungdomar överlever. I böckerna får vi följa olika personer, och nu i den senaste som heter Om du såg mig nu får vi följa Esmael. Vi träffade honom redan i förra boken, som var berättad ur Ellas perspektiv. Ella och Nora försökte åka till Umeå eftersom de hört en radiosändning därifrån. Men resan blev svårare än de trodde, vattnet tog slut, de blev sjuka och till slut räddade av Esmael och två andra tjejer. I slutet av tredje boken blir det ett svartsjukegräl och Ella sticker. Den fjärde boken börjar med att Esmael bestämmer sig för att följa efter Ella som ska ha återupptagit färden mot Umeå. Han är kär i Ella, och intalar både sig själv och de andra att han kommer komma tillbaka när han hittat henne. Så börjar cykelfärden mot Umeå, och han fantiserar om att det kommer finnas mycket folk där som likt Ella och Nora hört radiomeddelandet, som bildat ett riktigt samhälle. Men när han kommer dit är staden öde. Hur ska han kunna hitta Ella?

Jag tycker mycket om serien om Febern, som börjar med en sekund i taget. En lärare uttryckte att hon önskade att det fanns mer mellan raderna, men jag tycker faktiskt att det finns mycket att fundera och tänka på, särskilt när man läst flera böcker i serien. Varför gör de olika personerna som de gör, vilken psykologi ligger bakom? Nordin låter alla karaktärer blomma, de gör bra saker, dumma saker, saker vi kan förstå och saker vi blir arga över. Ella är den karaktär som har fått vara med i alla böcker, och hon skapar konflikter runt sig. Men varför? Varför beter hon sig som hon gör? Böckernas titlar, som förekommer i texten men också anspelar på karaktärens personlighet får mig att fundera mycket. I Om du såg mig nu, där vi får följa Esmael tycker jag det är intressant att läsa om hur han är för envis för sitt eget bästa. Som vuxen läsare gör det ont att läsa om hur ensamheten tär på honom, och gör honom inte så lite galen…

Det allvarliga och mörka ämnet till trots skrattar jag högt flera gånger när jag läser, särskilt när Esmael upptäcker och äter ost:

Det är så mycket ost att ryggsäcken inte räcker. Men jag tänker inte lämna något åt de andra. Jag hämtar påsar vid kassorna, proppar dem fulla. Det blir tungt. Jag räknar. Det är 26 kilo ost. Jag ska ha den. Bara jag.”

Esmael får hem osten och stuvar in på hyllor i källaren, där han hinner likna dem vid enorma, smörgula juveler innan han ska provsmaka…

”Jag stoppar en bit i munnen. Smaken fyller hela huvudet. Stannar inte i munnen, utan klättrar upp i näsborrarna, fyller bihålorna. Ost. Jag hade ingen aning. Det är som vila och orgasm på samma gång. ”

Men nu till BOMBEN. Sofia Nordin säger att detta är hennes sista bok om febern!!!! MED DETTA SLUTET???? Det går bara inte, jag måste få veta vad som händer! Hoppas hoppas att Nordin får inspiration till att skriva fler delar.

För slutet (och här blir det kanske SPOILERS): OMG! Det ger mig ångest, hur fan ska det här gå? Jag förstår på sätt och vis slutet – life will find a way som de säger i Jurassic Parc, men fy vad ARG jag blev på Ella. Hur kunde hon vara så dum (och jaja, Esmael och alla andra boys också)??? Jag vill läsa fortsättningen nu! (åtminstone ett 30 år senare-kapitel, snääälla)

Läs mer om boken eller köp den på Adlibris, Bokus, Förlaget, Författarens hemsida