Tagg: fantasy

Maresi och jag skulle vara vänner

9789515240132-628x1024

Jag är kanske sist på Maria Turtschaninoff-bollen, men guuu vad jag tyckte om Maresi – krönikor från det röda klostret.

Maresi är namnet på huvudpersonen i boken. Hon bor i Det röda klostret, en tillflyktsort för kvinnor som kommer dit för att studera och ta del av urmoderns kraft. Det skälls en hel del på att fantasy tar med sig könsmaktsordningen in i helat andra världar, med rätta, och så är det även här. Skillnaden är att kvinnorna i det röda klostret vet att detta är ett problem. Därför är män förbjudna i klostret. Maresi har en fattig och hemsk barndom bakom sig, men nu är hon rätt person på rätt plats i klostret. Hon får äta sig mätt, gå på lektioner, smyga in i biblioteket och läsa på kvällarna (Turtschaninoff vet ju hur man säljer in boken till bibliotekarier i alla fall) och delta i gemenskapen med de andra kvinnorna och flickorna på ön. Men så en dag kommer en ny flicka till ön, och vi får veta att hennes ankomst följer efter dåliga omen.

Det jag uppskattar med boken är något som med tiden blivit mer och mer ovanligt i ungdomsböcker – det får ta lite tid för läsaren att komma in i berättelsen, för att förstå allt. Det är inget stort dramatiskt som händer pang bom de första sidorna för att väcka läsarens intresse och som senare måste underhållas med nya dramatiska händelser, utan snarare ett berättande som väcker läsarens nyfikenhet. Jag läser och vill förstå hur allt hänger ihop, vad det är för värld berättelsen utspelar sig i och slukar hungrigt de små ledtrådar som Turtschaninoff lägger ut. Jag läser mellan raderna och drar slutsatser, vill hela tiden veta mer. Jag älskar det! Kanske för att jag är uppväxt med den här typen av berättande, i alla fall intalar jag mig att det är lite gammaldags, eller åtminstone att det var vanligare förr. Jag kikar runt lite på vad andra säger om Maresi, och en del klagar på att den är seg och långsam, att inget händer. Jag njuter i stället av att få vara med på färden. Kanske njuter jag extra mycket för att det är fanatsy som berättas på det här sättet, fantasy när den är som bäst.

Nu har jag bara en önskan: Gör ett öppen värld-spel som utspelar sig i Turtschaninoffs fantasyvärld. Tänk er att utforska ön och det röda klostret, smyga bakom murar och kämpa mot onda snubbar. Vilken dröm!

Läs mer om boken och köp den på: Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

 

 

Annonser

Fantasy som fulkultur

Redan när jag var liten förstod jag att fantasyböcker inte riktigt var okej i andras, äldres ögon. Det var fantastiskt och jättekul att jag tyckte så mycket om att läsa, men… fanns det inte bättre böcker att lägga min tid på? Fantasy var fult och sågs, om något, bara som en ingångsport till finare litteratur (Ungefär som vissa även kan resonera om serier och grafiska noveller).

Fantasy var sagor, och sagor var för barn.

Nu på senare tid, egentligen bara det senaste året, känner jag att aktningen för fantasy har stigit lite. Det pratas mer om fantastik. Det hypas. Fler berättar att de läser fantasy och bokbloggare ger fantasyn en plats i det digitala samtalet.   När tv-serien Game of thrones nästa vecka (22 feb) börjas sändas på SVT lanserar man även en tv-cirkel, ett ”nördigt och passionerat eftersnack” med bl.a Johanna Koljonen.

Kanske har vi som vuxit upp med ett passionerat förhållande till Harry Potter och Sagan om ringen tagit med oss fantasyn som genre, och gjort det till något man faktiskt kan prata om (utan att skämmas)?

Men allt det fula och nördiga är inte förlorat. Företaget Dark Horse har efter succén för Game of thrones släppt en limited edition-serie med bl.a. denna byst av Emilia Clarkes Daenerys.

Så hemsk att man skäms? Ändå älskar jag ostigheten i sånt här. Jag tänker på Dwight (från The Office US) och hans trollkarl. För er som inte sett avsnittet kommer Dwight bitter till kontoret efter att ha blivit nekad inträde till en affär i gallerian, där han sett något han verkligen ville köpa. Hans kollegor bestämmer sig för att göra en pretty woman och snobbar till Dwight, lär honom hur han ska gå, stå och tala som han hade pengar. Sen åker Dwight och några kollegor till gallerian för att få de butiksanställda att skämmas och ångra sig för att de tackat nej till så bra business. Väl i butiken får vi reda på att anledningen till att de inte släppte in Dwight var att han hade blodiga armar och händer (i själva verket rödbetsjuice). Grädden på moset är att det föremål Dwight ville köpa var en ostig trollkarlsskulptur alá bysten ovan. Kollegorna inser att snobbismen har spelat ut sitt syfte och retirerar. Men jag älskar att Dwight ville ha den där trollkarlen. Att stå för att man tycker om fulkultur och något som andra anser vara dålig smak är något jag själv tycker är ganska svårt. Jag insåg att när den mesta kultur jag konsumerade gick under kategorin ”guilty pleasure” att jag kanske har en missriktad självuppfattning.

Det jag vill komma till är att kanske har min spaning om att fantasyn är på väg, om inte in i finkulturen men i alla fall på väg ut ur fulkulturen, att göra med att jag själv börjat läsa fantasy igen och på något sätt behöver stå för det. Men ja… kanske har jag rätt? Time will tell…

A song of ice and fire – hur många böcker blir det?

Och apropå fantasy, jag har en fundering kring George R.R Martins A song of ice and fire-serie.

Från början var det bestämt att A song of ice and fire skulle vara en triologi, som senare sträcktes till att nu ska serien bestå av sju delar. Jag antar att det var bestämt så, inte för att GRRM tyckte det var en snygg siffra, utan för att han på förhand skissat på vad som skulle hända i varje bok och hur många som då skulle behövas för att berätta hela historien. Men nu blev den fjärde boken uppdelad på två. Från början skulle det som blev A feast for crows och A dance with dragons vara en och samma bok, men den blev så lång så det blev två böcker. Vad händer då? Fortfarande är sju delar planerade, men borde det inte bli åtta? Fast GRRM kanske klämmer in en boks handling i de återstående delarna. Vi får väl se, eller vad tror ni?

Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge för GRRM att skriva klart del sex, The winds of winter, som A dance with dragons. Jag tror att böckernas ökade popularitet efter tv-serien ger GRRM lite ekonomisk motivation, vilket borde speeda upp skrivandet. HBOs Game of Thrones ligger på fjärde plats i IMDBs lista över bästa TV-serier, men man ska komma ihåg att den bara gått en säsong också. Jag ser i alla fall fram både mot nästa bok och nästa säsong av tv-serien. För de extra intresserade av tv-serien rekommenderar jag Winter is coming, där man kan diskutera högt och lågt. Just nu är det dock lite lågsäsong så de skriver mest om casting och filminspelning, men kul ändå!

Bokslukat

Jag älskar att få den där bokslukarkänslan man fick när man var tonåring och läste en riktigt bra bok. Så att man inte kan sluta, boken bara suger mig vidare till nästa sida, nästa kapitel. Nu har jag bokslukat en fantasytriologi och även om känslan var berusande under tiden drabbas man av lite tomhetskänsla så här efteråt… Får se till att hitta en ny fix!

Jo, jag läste Joe Abercrombies triologi om Första lagen, efter att ha läst ett inlägg från Bokstävlarna. Jag säger triologi men den har av någon anledning delats upp i sex delar i den svenska översättningen. Jaja, man ska inte klaga, de fanns alla inne på biblioteket.

Böckerna om Första lagen handlar delvis om att karaktärerna är ute på en resa, så det är klassisk fantasy på det sättet. Uppfriskande är dock, att mycket av historien utspelar sig på samma plats. Resan är inte fokuspunkten, vilket var så väldigt skönt! Abercrombies fantasy har beskrivits som ”fantasy noir”, vilket jag tror kommer från allt våld, blod och sorg som finns i böckerna. Även om karaktärerna vinner, eller får som de vill, finns det oftast ingen riktig glädje i det. Det är bara ett steg på vägen, ytterligare en dag i livet. Abercrombie gör inte heller sina karaktärer goda eller onda, vilket gör dem intressanta. Efter att ha läst ut den sista boken funderar jag fortfarande på lojalitet, makt och lögner, vilket jag tycker är ett bra betyg. Fantasy som får en att fundera – det måste vara bra!

För nästa fix ska jag nu läsa några fristående böcker av Abercrombie som utspelar sig i samma värld. Jag hoppas de ger mig samma boksluk!

Winter is coming

Nu är det inte långt kvar, den 17 april har Game of thrones premiär. HBO har släppt ett längre klipp ur serien, den ödesmättade och läskiga starten av första avsnittet…

(försökte bädda in det, men det blir bara en länk)
http://www.hbo.com/bin/hboPlayerV2.swf?vid=1170886

Jag är sjukt peppad på den här serien, även om jag tycker det är lite irriterande att de verkar ”förklara” allt… men det är ju så klart för att jag har läst böckerna. Redan nu swoonar jag lite över Jamie (denna Nikolaj!) och känner för Arya.

Senare i år, den 12 juli, släpps den femte delen i A song of ice and fire (vad är det för sång egentligen???), A dance with dragons. Efter att ha kämpat oss igenom A feast for crows (sämst hittills) ska det bli roligt att få träffa våra favoritkaraktärer igen. Misstänker dock att det kommer bli en kapplöpning om att komma långt fram i kö till boken på biblioteket… Jag står i startgroparna, står du?

Fantasy – fantasifullt eller förutsägbart?

Just nu håller jag och Johannes på att läsa George RR Martins ”A game of thrones” från serien A song of ice and fire. Boken görs just nu till TV-serie av HBO, och eftersom vi är sugna på TV-serien beslutade vi oss på att ge oss på boken för att få lite koll. Det var länge sen jag läste så ”ren” fantasy. För några år sedan läste jag Ursula Le Guin och insåg att jag nog vuxit ifrån genren. För jag älskade fantasy när jag var yngre! Det började med radioteatern av Elidor det gyllende landet (kommer ni ihåg hur spännande det var?) och fortsatte i rasande takt. Under högstadiet och gymnasiet hade jag ofta huvudet i en annan värld genom en bok. På Uppsala Stadsbibliotek satte de en grön prick på bokryggarna till fantasyböckerna, och jag sökte dessa gröna prickar och blev lycklig av synen av långa serier. Jag har alltid gillat långa böcker (om de är bra), då får man mer av det goda. Och en serie som bara fortsätter… Det var himmelriket. När sen man inrättade en särskild fantasyhylla på vuxenavdelningen blev det mina nya valfärdsplats. Men någon gång där på gymnasiet tröttnade jag dock. Jag insåg att de där superserierna av Katherine Kerr och Tad Williams inte var så bra. De var förutsägbara, inte särskilt händelserika och karaktärerna var ofta klichéer. Jag undrade, varför, när man har möjlighet att göra sin egen värld, var det tvunget att vara så förutsägbart? Jag minns även att jag irriterades över de stereotypa könsrollerna i fantasyn. Visst fanns det kvinnor som slogs, men de var nästan alltid undantag. Männen däremot, var starka och hårda.

Denna irritation över könsrollerna är något som återkommer när jag läser ”A game of thrones”. Här är kvinnorna fruar och mammor, som pysslar med handarbete och ska kunna föra sig fint. Männen får bli härskare, beskyddare, riddare, präster och vetenskapsmän. Jo, visst finns det undantag som bryter mot könsrollerna, svaga män och flickor som vill lära sig slåss, men det är just att regeln är så jäkla typisk som stör mig. I en magisteruppsatsen ”En annan värld – en analys av sex fantasyromaner ur ett genusperspektiv” skriven av Samuelsson och Samuelsson från 2007 skriver man:

[Vi anser] att fantasy inte utnyttjar sin potential när det gäller att skildra män och kvinnor fria från stereotyper. Författarna skapar världar som fria från de flesta av vår världs sedvänjor och begränsningar. Djur och människor kommunicerarordlöst, magi är en del av vardagen och den enklaste bondsonen kan bli drakryttare men vad som är kvinnligt och vad som är manligt ruckar man gärna inte på.

I uppsatsen talar man också om isärhållandets princip, att manligt och kvinnligt hålls åtskiljt. Skulle någon gå över (köns)gränsen är det nästan alltid en kvinna, männen hålls hårdare i sina könsroller och använder det kvinnliga som skällsord (vilket vi känner igen från den verkliga världen). När kvinnan går över könsgränsen är det både positivt och negativt, då det är positivt är kvinnan huvudperson och visar självständighet och äventyrslust. Negativt är det när kvinnan är självisk och maktlysten, då är hon en av de onda karaktärerna. Men så är det ju, har vi fått lära oss i debatten om föräldraledighet här i den verkliga världen. En man är osjälvisk och tar sitt ansvar när han jobbar i stället för att vara föräldraledig, för kvinnan är det tvärtom. En kvinna är självisk om hon inte är föräldraledig utan jobbar, men hon är även självisk om hon inte vill ha barn alls (va?). Att var osjälvisk tycker jag verkar vara den mest hyllade, och viktigaste av alla egenskaper en kvinna kan ha, efter att ha läst och hört otaliga diskussioner. Inte för att det framställs som jättepositivt för en man att var just självisk, men han slipper kravet på osjälviskhet i och med att han har en snopp. Så, åk och jobba nu lille man! Nu drog jag visst ifrån fantasyn en stund. Där finns inte problemet med föräldraledighet eftersom kvinnan automatiskt får den rollen. I ”A game of thrones” är i och för sig en av de manliga huvudkaraktärerna en toppenpappa (Han gillar att umgås med sina barn). Men han har ett tidskrävande arbete och kan därför inte träffa sina barn så ofta. Ack, männens ansvar och uppoffringar!

Men kanske kan fantasyns stereotypa könsroller var något positivt? I en artikel i DN om TV-serier sägs det att ”Mad Men är det mest feministiska som sänds på TV just nu”, just därför att den visar hur kvinnorna är så förtryckta. Kanske är det likadant med fantasyn? Dock är jag osäker. Jag tycker det är ett könsrollerna är romantiserade i fantasyromanerna, precis som monarkiska statsskick och livegenskap är romantiserat. När får vi läsa en fantasy med en bitter husmor, som hatar sin man och världen som inte ger henne några möjligheter? Hon mördar mannen med förgiftad mat (så klart av segt kött och rovor, standardmat i andra världar) och ger sig ut på ett korståg över världen för att kvinnor också ska få bli präster och vetenskapsmän. Hon dricker ett extrakt från nån blomma som bara blommar i månsken och blir steril, fri från förbannelsen med barnafödande och störtar kungen och inför demokrati och allmän rösträtt.

Serien A song of ice and fire ska i alla fall bli sju tjocka böcker lång. Mitt tonåriga jag skulle ha jublat medan mitt nuvarande jag är mer skeptiskt. Kommer jag orka läsa det här? I så fall får det bli en hel del mindre förutsägbart…