Grön utmaning från Kulturkollo!

Veckans utmaning från Kulturkollo är att nämna vår grönaste favorit i kultursvängen.

Jag väljer att berätta om en skönlitterär bok som inspirerat mig i min odling:

Skuggan av ett år av Hannah Richell var en bok som inte lämnade så djupa spår i mig – förutom att jag skrev upp en växt på min ”måste ha-lista”. I boken berättas om en stuga vid en sjö, dit ett gäng ungdomar flyttade året efter universitetet för att få vara fria i stället för att vara löneslavar. Drömmen var att kunna leva av det jorden och sjön gav. Men året som går blir långt ifrån en drömtillvaro, med både hunger och konflikter… Många år senare får en kvinna ett brev med en nyckel till stugan (varför händer detta aldrig mig???). Hon flyr sitt krånglande äktenskap genom att åka dit, börjar renovera huset och upptäcker sakta det förflutna. En växt som finns på tomten runt stugan, och som finns torkad i huset är Judaspenningar, en blomma som får silvriga, nästan genomskinliga och papperstunna frökapslar när de torkar. En vacker blomma tyckte jag efter att ha googlat på växten i boken och den flyttade direkt in på min önskelista (men har inte flyttat in i min trädgård än).

256px-LunariaAnnua2

Foto: Christian Fisher

Andra odlingsinspirationer hittar man i Anne på Grönkulla-böckerna, som var de böckerna som gjorde mig till naturromantiker. Snödrottningen, vildapeln i skogen, narcisserna som växer runt lilla stugan i skogen… Tänk vad besviken jag blev när jag insåg att narcisser var samma sak som påskliljor! Den besvikelsen har jag nu kommit över. Älskar dem och älskar fortfarande Anne på Grönkulla!

Varför skillnad på prispengar i Crimetime Specsavers Award?

Var inne ock kikade på hur man kunde rösta i Crimetime Specsavers Award när jag noterade skillnaden i priser för vinnaren i de olika kategorierna. Det finns två kategorier där vi läsare kan rösta på vår favorit: Årets deckardebut och Årets barndeckare.

Den som vinner i kategorin Årets deckardebut vinner:

  • 10 000 kronor
  • Ett komplett par valfria glasögon från Specsavers
  • En fin statyett

Den som vinner i kategorin Årets barndeckare vinner:

  • 10 000 kronor att ge till ett valfritt läsfrämjande projekt
  • Ett komplett par valfria glasögon från Specsavers
  • En FUL statyett (nej, skämta bara, en fin ska det vara)

Deckardebutanten får alltså 10 000 kr att stoppa i fickan medan den som skriver för barn får donera pengar till ett läsfrämjande projekt. Det är inte det att jag tycker illa om läsfrämjande projekt, snarare tvärtom, men jag förstår inte varför det ska vara en skillnad? Har barnboksförfattare det riktigt fett så de behöver inte några pengar? Är debutanterna helt obrydda vad gäller läsfrämjande projekt?  Kanske barnboksförfattare är goda altruister allihopa och skulle vägra ta emot pengarna? Eller anses inte barnlitteratur lika fin som litteratur för vuxna, och därför är de inte värda pengar (men alla vill att barn ska läsa så därför får de pengarna istället, genom projekt)?

Aja, 10 000 är väl inget att bråka om egentligen, men lite sur blir jag. Hade gärna sett att båda kategoriers vinnare fått både pengar själva och till läsfrämjande projekt. Eller vad säger ni andra?

Kanske ska man tacka för att ni i alla fall har en barnbokskategori? Tack.

Och hur blev det med min röst i tävlingen? tyvärr har jag inte läst någon av årets nominerade så jag lade ner min röst, men gå in ni andra och rösta: https://www.specsavers.se/crimetimeaward2017

Rekommenderad läsning: Lögnerans träd

Jag tror jag har läst en av årets bästa böcker: Lögnernas träd av Frances Hardinge. Jag blev glad när jag upptäckte att det var jag inte ensam om att tycka. Inte så konstigt egentligen, för boken är fantastisk!logneras_tdcmyk_13089

Lögnernas träd utspelar sig på 1800-talet i Storbritannien, och har den fjortonåriga flickan Faith i huvudrollen. Hon flyttar tillsammans med sin familj hals över huvud till en ö utanför Englands kust eftersom hennes pappa, den berömde prästen och forskaren, har anklagats för forskningsfusk. Familjen hoppas kunna fly skandalen genom att flytta till den avlägsna, isolerade ön. Faith avgudar sin pappa och känner djup samhörighet med honom, mycket mer än med hennes mor, men eftersom Faith är flicka är hennes handlingsutrymme begränsat. Trots att hon också är intresserad av geologi och vetenskap är det inget som uppmuntras, hon ska i stället vara tyst, fin och snäll. Men Faith är inte sådan, och genom hennes lojalitet och nyfikenhet får hon reda på att hennes pappa har hemligheter och gömmer något som han är rädd för att andra vill stjäla, en mystisk växt. Så hittas hennes pappa död en dag, och Faith tror att han kan ha blivit mördad för sina hemligheter. Tyvärr tror de flesta andra att hennes pappa tog självmord, en hemsk synd och detta ställer till med mycket bekymmer för de efterlevande. Faith bestämmer sig för att försöka rentvå sin fars namn och ta reda på vad som verkligen hände.

Det här är en bok som vill prata om så mycket, och lyckas! För det första är det en spännande detektivhistoria. Men det är också en bok om vetenskap och vetenskapshistoria, om tro och tvivel i en tid då Darwins idéer revolutionerade världen. Det är en bok om kvinnor, och kvinnors roll i familjen och i samhället. Det är en bok om söka sanningen om vissa saker och upptäcka den om andra. Om lögners gift och det dåliga samvetet. Om relationen mellan föräldrar och barn… Det finns helt enkelt mycket att tänka på och mycket att prata om med andra som också läst. Det är en bok jag riktigt slukade och även om det är en ungdomsbok rekommenderar jag den till alla! Läs den!

Läs mer om boken och köp den på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken med den engelska titeln The Lie Tree på: Adlibris, Bokus

Tematrio påskekrim

Lyran ber oss lista tre bra deckare. Nedan kommer mina val. Klicka på titeln för att läsa mer om vad jag skrivit om de olika böckerna.

Generation Loss av Elizabeth Hand

Orden lässug och mardrömskänsla sammanfattar min upplevelse av boken Generation Loss. Ni vet när man avslutar ett kapitel, borde stänga igen boken för att gå och göra något annat men sitter kvar för man MÅSTE läsa lite till! Det är lässug! Jag vet också att jag läst en bra bok när jag har minnen av VAR jag läste den. Just denna, i en fåtölj med ryggen mot ett soligt fönster i sommarstugan. Men trots den trevliga miljön hade jag lite för hög puls när jag läste, det var så läskigt, så spännande samtidigt som tanken svindlande… Ett tips till alla som inte läst den!

One for the money av Janet Evanovich

Jag minns även VAR jag läste One for the money av Janet Evanovick. Jag var 18 år och hade upptäckt stadsbibliotekets deckarhylla. Två serier jag plöjde var Janet Evanovichs nummer serie (första delen heter något med one, andra något med two osv.) och Sue Graftons alfabetsserie. Redan då gillade jag kvinnliga deckarförfattare som skriver om kvinnliga huvudkaraktärer, inser jag nu. One for the money gav mig också ett lässug som hette duga, jag satt lutad mot ett element i badrummet och läste sista tredjedelen av boken – just för att jag inte kunde sluta läsa, jag var tvungen att få veta hur det gick. I många år bevakade jag när Evanovichs släppte en ny bok, men något hände, antingen förändrades min smak eller så blev böckerna skitdåliga. Jag gav upp någonstans vid bok nummer 17-18, då det kändes som att historien gått på repeat allt för många gånger… Vågar inte riktigt läsa om One for the money, är rädd för att den inte håller. Någon annan som läst den nyligen?

The beautiful dead av Belinda Bauer

Den bästa deckaren jag läst på senare tid är Belinda Bauers The beautiful dead, eller De vackra döda som den heter på svenska när den släpps i år. Om du läser den, var beredd på att den rivstartar i full fart. Hjärtklappning utlovas redan de första sidorna!

Jag ger dig solen inte min kopp te

22463882Jag har läst många hyllningar av Jandy Nelsons I’ll give you the sun, eller Jag ger dig solen som den heter på svenska. Dessutom har boken överösts av priser, bl.a. Printz award (som ju är ett av de finaste pris en engelskspråkig ungdomsbok kan få!). Därför var mina förväntningar på topp när jag började läsa, vilket aldrig är en bra utgångspunkt för det är svårt att leva upp till höga förväntningar. Jag ger dig solen handlar om tvillingarna Noah och Jude som bor i Kalifornien med sina föräldrar. Berättelsen har delats upp i två tidsperspektiv och tidsperspektiv. Det berättas från Noahs synvinkel när tvillingarna är 13 år och ur Judes synvinkel när de är 16 år. På dessa tre år har det hänt mycket och personlighetsmässigt har tvillingarna inverterat. När de är 13 år är det Jude som har alla kompisar och festar medan Noah är en ensam kuf som drömmer om att komma in på konstskola. När de är 16 år är det i stället Noah som super och har fester för sina vänner, medan Jude försöker göra sig osynlig och vars enda vän är hennes döda farmor, som hon ser sväva omkring sig och pratar med. Vad som hände under dessa två åren och vad det var som orsakade dessa personlighetsförändringar är vad boken berättar, men den handlar också om så mycket mer. Det finns mer än ett par starka kärlekshistorier med, och det handlar om att bli vuxen, hitta sin väg i livet, svek och sorg, och om relationen mellan föräldrar och barn. Och det är det sistnämnda, relationen mellan föräldrar och barn som jag tycker mest om i Jag ger dig solen. Jag tycker Jandy Nelson fint beskriver problemen, att känna att man inte lever upp till en förälders förväntningar, att som tonåring plötsligt inse att ens föräldrar bara är människor med brister och fel som alla andra. Hon beskriver också det fina, som när föräldrarna inser att deras barn har blivit vuxna, eller egna personer. När man lär känna varandra på riktigt.

Mer skeptiskt inställd är jag till kärlekshistorien mellan Jude och Oscar. Det är instalove, regnbågar och geléhallon samtidigt som djup åtrå. Jag köper det bara inte. Jag vet att jag borde gilla hur Jude kommer ut ur sitt skal, hur hon vågar igen, hur Oscar inte är perfekt, hur ingen karaktär är perfekt. Men det är för mycket instalove, det bara händer utan att förklaras tycker jag.

Det jag också tycker mindre om i Jag ger dig solen är det den blivit så hyllad för: språket. Jag irriterar mig på det hela vägen igenom. Det är metaforer överallt, hela tiden, och språket är överlag så blommig att jag får allergi. Som ett exempel på vad jag menar, två meningar från slumpmässigt uppslagna sidor:

”Jag börjar springa, börjar förvandlas till luft, det blå hänger ner från skyn, släpar efter mig när jag förvinner in i allt det gröna, nyans efter nyans av grönt, det virvlar och blandas till gult, helt sjukt – gult! – sedan störtdyker det in i de punkhårslila lupinerna: lila överallt.”

”Två år av begravd smärta spränger upp i mig, jag sköljs bort i en flodvåg av tio tusen oceaner av sorg.”

Helt ärligt tycker jag att språk som detta är tröttande att läsa, och jag avbryter många gånger läsandet för att kolla telefonen, surfa, gå och glo i kylskåpet eller annat. Texten håller helt enkelt inte kvar min uppmärksamhet. Och trots att jag ibland tycker att boken är bra (främst när det handlar om Noah och Brian), blir jag faktiskt lättad när boken äntligen (!) är slut. Jag vet faktiskt inte om jag kommer ge mig på något av Jandy Nelson igen.

Läs mer om boken eller köp den på svenska med titeln Jag ger dig solen på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken eller köp den på engelska med titeln I’ll give you the sun på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Sittenfelds senaste är en njutning att läsa!

25852870

Bekännelse 1: jag har inte läst Stolthet och fördom. Min inre skolbibliotekarie vill slå mig i huvudet när jag säger ”men jag har sett massor av filmatiseringar massor av gånger!” – men det är så landet ligger. Jag har inte läst originalet men tycker mig kunna grundhistorien ganska bra ändå.

Bekännelse 2: jag tittar på The Bachelor och The Bachelorette och missar inte ett avsnitt. Jag brukar säga att det är min skämskuddde-tv men helt ärligt skäms jag inte – men det kanske inte är något jag tar upp på fikapausen på jobbet direkt.

Nu har jag läst Curtis Sittenfelds Eligible, eller Sanning och skvaller som den heter på svenska (mycket bra titelval enligt mig) som är en modernisering av Stolthet och fördom. OCH JAG ÄLSKAR DEN! Det är det ROLIGASTE och HÄRLIGASTE jag läst på år och dagar! Trots att jag vet hur det slutar, trots att jag vet vem som komma gifta sig med vem vill jag bara läsa, läsa, läsa. Jag älskar karaktärerna, älskar hur Sittenfeld löser att modernisera intrigen. Jag skrattar högt och fnittrar till flera gånger medan jag läser. Och, Sittenfeld har förenat Stolthet och fördom med en dokusåpa som ska vara som The Bachelor! I boken heter den Eligible, och visst finns det skillnader men det ÄR ju The Bachelor. Så för mig som är ett Bachelor-fan träffar den här boken mitt i prick.

I Eligible är Mr. Bingley en läkare och före detta ”bachelor” som under sin säsong inte hittade kärleken. Därför vet alla att han är singel och fortfarande letar efter en fru när vi kommer in i boken, som utspelar sig i Cincinnati. Liz och Jane är tillbaka i stan efter att deras pappa kollapsat och opererats akut. De båda systrarna, som i boken närmar sig 40, beslutar sig för att stanna över sommaren och hjälpa till medan pappan återhämtar sig. Inte för att de behövs egentligen, under samma tak som pappan Mr. Bennet bor ju fortfarande Mrs. Bennet och de vuxna döttrarna Mary, Kitty och Lydia. Ingen av de yngre döttrarna har något jobb, utan Kitty och Lydia ägnar sina dagar åt att träna Cross Fit och festa medan Mary pluggar till sin tredje examen (utan att fundera på vilket jobb hon ska söka). Mrs. Bennet har ett shoppingberoende och beställer hem det ena efter det andra från kataloger som sen står ouppackat i Janes gamla sovrum. Jane och Liz kommer alltså tillbaka till sitt föräldrahem som de vettiga. Både huset och trädgården har förfallit, och Liz och Jane har därför mycket att ta tag i. Men Mrs. Bennet lyckas ändå få hela familjen att bli inbjuden till en fest där Mr. Bingley och hans vän Mr. Darcy också kommer vara… och så börjar historien som är en njutning att läsa!

Så vad är det jag gillar så mycket? Jag tycker mycket om hur Sittenfeld beskriver karaktärerna och hennes känsla för detaljer. Hur vi får följa med i Lizs tankegångar och hur de utvecklas. Jag gillar att historien har flyttats till en modern kontext och tycker om hur Sittenfeld tweakat de olika dragen i handlingen för att fungera i en modern tid men ändå vara originalhistorien trogen. Och jag älskar såklart Bachelor-referenserna och känner med Liz som blev ”The party girl”. Jag tycker om att vi läsare får hata Caroline Bingley så ohämmat och reflekterar under läsningen gång över min egen likhet med Mary såväl med min egen mammas likhet med Mrs. Bennet. Jag är också glad över att Sittenfeld tonat ner det att flickorna Bennet behöver hitta en man att gifta sig med. Visst finns det där, föräldrarna vill ju se sina döttrar lyckliga, men det är inte så att flickornas liv hänger på att hitta en make. Dessutom njuter jag av familjens gnabbande, som t.ex. här vid middagsbordet när det avslöjats att deras kusin Willie (Mr. Collins!) ska komma och hälsa på:

At the dinner table , Mrs. Bennet said, “Jane I imagine you’ll be busy with Chip Bingley, but Liz can entertain Willie when he’s here.”
“Why will Jane be busy with Chip Bingley?” Kitty asked.
With relish, Mrs. Bennet said, “They’re having dinner tomorrow night at Orchids.”
Uncertainly, Jane said “Mom, you haven’t been reading my texts, have you?”
Merrily, Lydia said, “She doesn’t know how!”
Mrs. Bennet appeared uncontrite. “Helen Lucas mentioned it.”
Jane furrowed her eyebrows, which for her reflected genuine pique. “How would Mrs. Lucas know?”
Liz cleared her throat. “I think I told Charlotte. But just in passing.”
“Chip and I might never see each other again after Saturday.” Jane’s cheeks were flushed. “So please, can everyone not make a big deal out of this? Mom, I’ll have plenty of time to spend with Cousin Willie.”
“It was obvious that Chip found you absolutely charming, Jane,” Mrs. Bennet said, “And so he should have. But you’ll have to ask why he didn’t go into private practice. Working in an emergency room, he must see very unattractive people.”
Liz, who felt some responsibility for displeasing her sister, said, “I wonder if Willie is interested in visiting the Freedom Center.”
“Just so you all know, I have a paper due at the end of next week,” Mary said. “I won’t have much time for Willie or Aunt Margo.”
“That’s so heartbreaking,” Lydia said. “I wonder if they’ll ever recover from the devastation.”
“Well, I look forward to seeing both of them,” Jane said.
From the head of the table, Mr. Bennet said, “That makes one of us.”

Kort sagt: En bok man som läser inte vill ska ta slut, och den gjorde mig dessutom sugen på att både läsa Stolthet och fördom OCH mer Sittenfeld!

Läs mer om boken och köp den på svenska med titeln Sanning och skvaller på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken och köp den på engelska med titeln Eligible på: Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Mest absurda thrillern jag läst – I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

Okej, denna text innehåller mycket spoilers om I en mörk, mörk skog av Ruth Ware. Vill du inte veta hur boken slutar, vem som dog, vem som är mördaren – läs inte den här texten för jag kommer avslöja allt!

i_en_mork_mork_skog_framsida-334x520

Nora är 26 år gammal, försörjer sig genom att skriva deckare (grattis) och får en e-postinbjudan till en möhippa en dag. Hon bestämmer sig för att åka, trots att hon inte träffat eller pratat med bruden sen hon var 16 år. Hon är inte heller bjuden på själva bröllopet. Festen äger rum i ett lyxigt, modernt semesterhus mitt ute i skogen. Väl där känner sig Nora väldigt obekväm och orolig. Hon var under de tidiga skolåren bästa kompis med den blivande bruden, Clare, men har som sagt inte pratat med henne på tio år. Något hände då, när de var tonåringar som gjorde att Nora stack från stan och varken hon eller Clare hörde av sig till varandra sen, trots att det fanns mobiltelefoner, e-post, sociala medier och allt. Vi antar då att det hände något mellan Nora och Clare? Nej, det som hände var mellan Nora och hennes dåvarande pojkvän, James. Jaha, ok. Då antar vi att Nora blev så skadad av det som hände att hon bröt alla kontakter – nej, hon är fortfarande vän med Nina, som också är med på möhippan. Varför bröts kontakten med Clare? Någon annan som läst som förstod detta? Nåväl, när möhippan drar igång får Nora veta att Clare ska gifta sig med James, hennes tonårskärlek som det hände NÅGOT med. Jobbigt. Trots att det var tio år sen, och Nora och James bara var ihop i 6 månader så har Nora sen dess inte kommit över honom. För att inte tala om att det hände något så jobbigt med honom att hon var tvungen att lämna stan. Men jaja, jag kan ändå sympatisera med Nora som tycker det är jobbigt att vara fast på en tvådagarsfest i skogen med människor hon egentligen inte känner. Plus det här med att hennes före detta bästa kompis och före detta pojkvän, som Nora både bröt kontakten helt med för tio år sen, nu ska gifta sig.

I alla fall. Mystiska saker händer, vi får reda på att termen ”bästa vän” används om Clare trots att hon är en ganska taskig vän. Så kanske inte så konstigt att kontakten bröts ändå, vem behöver taskiga vänner? Nora vill åka hem hela tiden men hindras av någon slags basic hyfs om att inte förstöra någons möhippa.

Nu till slutet. James kommer till huset, blir skjuten med hagelgevär eftersom de andra tror att han är en inbrottstjuv. Nora och de andra lyckas packa in James i bilen, Nina som är läkare ska åka med men Clare som kör bilen åker iväg utan Nina. Nora springer efter bilen, genar genom skogen och lyckas komma ifatt, sätter sig i bilen varpå Clare kör rakt in i ett träd. Alla hamnar på sjukhus, James dör. Vi får reda på vad som hände för tio år sen, när Nora var 16 och stack. James gjorde slut med Nora via sms, efter att hon berättat för honom att hon var gravid. Ok, detta kan jag gå med på var upprörande, säkert på många plan. Det som också avslöjas nu är att det inte var James som skickade göra slut-smset, utan Clare. Clare skickade smset, och snodde ihop en lögn om att Nora skulle kontakta James när Nora kände sig redo. Vilket så klart aldrig hände eftersom Nora blev så sårad av vad James skrev i smset (som han inte skrev!). James har, i nutid, fått veta detta och tycker detta är en dealbreaker. Han vill att Clare berättar sanningen för Nora och så kanske han kan förlåta Clare för vad hon gjorde mot hans flickvän för tio år sedan. Bröllopet kanske ska ställas in, oavsett. Jag kan hålla med om att flera personer i den här röran betedde sig illa, men skulle man göra slut med någon man tycker så mycket om, som man skulle gifta sig med över en ungdomssynd? Något som hände för tio år sedan? Känner mig osäker här…

MEST ABSURD här är ändå Clares reaktion. Bara hotet om James kanske vill ställa in bröllopet gör att hon bestämmer sig för att MÖRDA James. Ja, det är ju ändå det mest logiska? Anfall är bästa försvar? Okej, vi förstår här att Clare är någon slags psykopat men… mörda sin fästman (som sagt, någon man tycker så mycket om att man bestämt sig för att gifta sig med den personen och leva resten av livet tillsammans)??? Dessutom har hon planerat hela möhippan för att kunna mörda James och sätta dit stackars Nora för mordet? VARFÖR dra in Nora i det här? Jo, för att hon är så evul så klart (psykopater är ju det). Möjligen är det detta som händer med oss som läser för mycket deckare och thrillers? Vi börjar planera det ”perfekta mordet” så fort vi känner oss kränkta och gärna vill vi sätta dit någon som gjorde oss oförrätten att sno killen vi var intresserade av i gymnasiet också, om möjligt!

Maken till absurd plot har jag aldrig varit med om – är det meningen att man ska skratta? Det är så absurt så att det nästan blir en komedi av denna thriller. Men lättläst var den i alla fall – det gäller bara att inte använda hjärnan!

Läs mer om boken och köp den (inte) på svenska med titeln I en mörk, mörk skog på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken och köp den (inte) på engelska med titeln In a dark, dark wood på: Adlibris, Bokus, Författarens hemsida