Vi är en – en riktig gråtbok

vi_arencmyk_13054

Vi är en handlar om ett par förenade tvillingar (eller siamesiska tvillingar som vi fortfarande säger i Sverige), Grace och Tippi. De är sexton år, sammanvuxna vid höften och har levt ett skyddat liv meds sin familj när de plötsligt måste börja i en vanlig skola i stället för att ha blivit hemskolade som tidigare. Det är nervöst. Kommer de bli uttittade, mobbade eller skydda som pesten? Uttittade blir de, det blir de alltid, men när de börjar skolan får se en fadder, Yasmeen, som ska visa runt och hjälpa dem. Hon introducerar dem för Jon och helt plötsligt har Grace och Tippi något de aldrig haft förut, riktiga vänner. Och just den här normala vänskapen är livsomvälvande. De har alltid vetat att de kanske inte blir gamla, att risken är stor för att någon av tvillingarna ska bli sjuk eller få hjärtproblem etc. De har alltid blivit utstirrade, fått höra kommentarer från främlingar. Så när någon lät känna Grace, ser henne som en egen person, behandlar henne som normal och uppskattar henne och hennes sällskap… Det är en välsignelse. Och det öppnar för nya möjligheter, som att bli kär…

En del av mig tycker att det är lite många problem i Grace och Tippis familj. Pappan är arbetslös och alkoholist, systern har ätstörningar som ingen verkar märka. Pengar är alltid ett problem och orosmoment liksom Grace och Tipps hälsa. Men jag tänker också att det kanske lätt blir så i verkligheten, att arbetslöshet, hjälplöshet och oro är en riskfaktor för alkoholism. Att samma oro, och de samlade problemen i familjen även påverkar den ”normala” dottern som får ätstörningar. Kanske är det så att det känns övermäktigt att ta itu med problemen, när de är så många och stora? Och visst påverkas även dessa familjer och deras jobb av en nedgång i samhällsekonomin. Så det kanske inte är ”för mycket” problem utan precis lagom. De ekonomiska problemen familjen har också rent berättarmässigt är en anledning till att tvillingarna måste bryta sin isolering, börja i en vanlig skola och ”sälja sig” till en dokumentär. Men både skolan och dokumentärteamet visar sig vara bra för tvillingarna, de upptäcker att människor kan se dem som personer och som enskilda personer, inte bara som freaks.

Framför allt är det här en bok om syskonkärlek deluxe. Grace och Tippi är vänner, systar, beroende av varandra och förenade i sitt öde. Det är syskontema i mina läsning just nu. Jag läste Vi är en direkt efter att ha läst Mårten Sandéns Min bror monstret (som jag skrivit om här) och samtidigt som jag läser Dolores Redondos Den osynlige väktaren. Den senare är deckare, men den innehåller också en väldigt intressant systerrelation. Jag har själv tre systrar, och känner igen mig mest i Redondos syskonskildring. Kanske mest för att vi alla är vuxna, och det finns en del lågintensiva konflikter mellan mig och mina systrar. Jag tycker Grace och Tippis relation är fin, men känner inte riktig igen mig i den. Samtidigt förstår jag ju att det blir en speciell relation när man alltid är tillsammans, och att systrarna dessutom har levt ganska isolerat. Men hade det varit jag och någon av mina systrar hade vi nog skrikit och slagits mer, för visst måste olika viljor och den ständiga närheten skapa konflikter? Jag tycker Grace är för mesig ibland, önskar att hon stod på sig och hävdade sin vilja mer.

Det här är en stark bok, en gråtbok. Den är skriven på ett speciellt sätt, prosalyrik kanske det heter, och jag funderar medan jag läser om det verkligen behövs. Jag tror jag skulle uppskattat både berättelsen och språket ändå. Kanske är det mitt fel, jag plöjer sidorna som vanligt i stället för att läsa dem som dikter. Men jag undrar också om det kanske beror lite på översättningen? Jag förstår att det är svårt att översätta skönlitteratur över huvud taget, och kanske speciellt svårt att översätta poesi, men om jag bara jämför ett stycke från den svenska översättningen med den svenska undrar jag om jag skulle uppskattat prosalyriken mer på engelska.

We are literally joined  

at the hip-  

united in blood and bone. 


And  

this 

is why 

we never went to school.

Vi är bokstavligt förenade

vid höften -

samma blodomlopp, samma skelett.


Och

därför

har vi aldrig gått i vanlig skola.

 

Vad säger du om detta smakprov av översättningen?

Läs mer om boken och köp den på AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken och köp den med den engelska titeln One på AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Mörkt av Mårten Sandén

29699524_o_1

Jag befinner mig lite i chocktillstånd efter att ha läst Min bror Monstret av Mårten Sandén. Jag hade inte väntat mig att den skulle vara så mörk. Boken handlar om Benjamin som bor ensam med sin bror efter att mamman dött och pappan stuckit. Brodern, som kallas Monstret av andra, är stor och stark och ser farlig ut. Men han är också döv, har en intellektuell funktionsnedsättning och det är Benjamin som får ta hand om honom. Det är bara det att Benjamin är ett barn själv. Han vill inte att myndigheterna ska få reda på att han och brodern är ensamma, för då tror han att de skulle bli omhändertagna av socialen och separerade. Så Benjamin fortsätter gå till skolan som vanligt, främst för att inte någon ska få veta hur det är ställt där hemma, och för att få sig ett mål varm mat. Men oron gnager i honom, hur ska de få pengar till att betala hyran och köpa mat? I desperation tar han ett lån från en knarklangare, och när denne sen vill att Benjamins bror ska ställa upp och spela livvakt är det svårt att säga nej… Och sen rullar det på, nedåt i en spiral av misär och desperation. Hela tiden är Benjamin livrädd för att folk ska få reda på sanningen om hans bror. De tror att han är farlig, och att de fortsätter tro det är Benjamins enda livlina.

Världen i min bror monstret befolkas av trasiga människor från trasiga familjer. När Benjamin får kontakt med Lydia som sitter i kassan på stormarknaden kan hon först inte förstå varför Benjamin skulle vara snäll mot henne. Och kanske är det inte så konstigt, för alla i boken verkar ha svikits av någon närstående och hela samhället. Skolan verkar vara ett enda kaos, där läraren inte ens bryr sig om att Benjamin sitter längst bak och läser en serietidning. Det är ett samhälle som övergett barnen, i alla fall i områdena där Benjamin rör sig och växer upp. Det gör mig rädd, för visst vet jag att det finns verklighet bakom de här beskrivningarna. Det här är en superbra bok, men jag vet inte om jag vill ge den till någon. Vet inte vem jag ska tipsa om den. Kanske när jag kommer ur chocken.

Det finns ändå en ljusglimt av hopp i slutet på Min bror monstret. Tack och lov för det, för att annars vet jag inte om jag skulle ha klarat av det. Vill du läsa fler mörka böcker där allt är misär och skit kan jag tipsa om Alice och flugan av James Rice, Villig av Christina Wahldén och Den tomma stolen av J.K. Rowling. Read and weep.

Läs mer om boken eller köp den på: AdlibrisBokusFörlaget

Känslorna svämmar över i Tio över ett

Omslagsbild: Tio över ett

Förändring, ovillkorlig förändändring, det är temat i Ann-helen Laestadius bok Tio över ett. Boken handlar om Maja som bor i Kiruna och i högsta grad bli påverkad av att staden flyttas. Eller flyttas och flyttas, några hus flyttas men många rivs också, och de som bor där får flytta in i nya hus. Så är det för Maja. Huset där hon och hennes familj bor ska rivas och de ska flytta in i en ny lägenhet. Men Maja vill inte, hon vill bo kvar i huset där hennes bästa vän Julia bor på andra sidan gatan, så nära att anståndet mäts i steg och inte meter. Varje natt vaknar Maja för att vara redo om marken skulle rämna efter att de spränger i gruvan. Sömnbristen och skräcken i kombination med att det uppdagas att Julia inte bara ska flytta inom Kiruna utan kanske ända till Luleå gör att Maja får panikattacker. Föräldrarna viskbråkar i köket medan Maja fortsätter att ställa klockan på tio över ett varje natt. Skräcken och ångesten styr och det är som att själva gruvan blir en symbol för Majas ångest. Hon är rädd för panikattackerna, när marken öppnas, känslorna svämmar över och hon tappar kontrollen.  Tio över ett innehåller också är kärlekshistoria, som är så fin att det pirrar i hela mig, och jag både skrattar och gråter när jag läser om Maja, hennes planer för att möta Albin i precis rätt ögonblick i korridoren och hennes känslor när hon tror att allt är kört.

Just vänskapen mellan Maja och hennes bästa vän Julia tycker jag beskrivs så fint i Tio över ett. Som att Maja kallar Julia sin ”första kärlek” (och ordvalet första visar ju på lite framtidshopp, eller hur?). Det är faktiskt mycket jag tycker är bra beskrivet i Tio över ett, t.ex. Majas ångest och panikattacker. Känslan av att inte våga med göra det ändå. Stoltheten efteråt. Majas familj och hur deras relation förändras när de börjar prata, tillåter varandra att ha fel och brister och försöker hjälpa Maja. Psykologen Harry som jag ÄLSKAR, särskilt när han åker ner i gruvan bara som trygg närvaro. Eftersom Maja är så rädd för förändring tänkte jag mycket på hur hon själv förändrad under bokens gång. Hur mycket hon växer och mognar, särskilt i slutet. Stoltheten över vad hon gjort, och att hon kan sova utan att vakna för första gången den natten efter att filmen har visats. Jag tänker på hur viktigt det är att lyssna på barn och ungdomar, på hur viktigt det är att få med deras delaktighet. För även om förändring ibland är ovillkorlig kan man behöva få prata om och bearbeta det som händer.

Lite ledsen blir jag när jag läst sista sidan. Jag hade gärna fortsatt läsa om Maja och hennes familj, om hur det blev sen, med flytten och allt. Boken är nominerad till Augustpriset, och den enda jag har läst av de nominerade i barn- och ungdomsklassen. Kanske är jag orättvis mot de andra nominerade men jag hoppas Tio över ett vinner!

Läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörlaget

Första kiken på Rowlings deckare på tv

Det ska ju bli tv-serie av Rowlings/Galbraiths (vad ska man säga egentligen?) serie om Cormoran Strike. I bilderna från första sneak peaken kan huvudpersonerna (Cormoran och Robin) ses stå utanför The Tottenham. Får ett litet sug i hjärtat, när får jag komma dit och beställa en doom bar? Om inte bilden syns i inbäddningen nedan, klicka på twitterinlägget för att se bilderna!

Kommer självklart se tv-serien!

Intressant psykologi i Ensam kvar

9789100154523

Jag har läst Alexandra Olivas debutroman Ensam kvar. Det börjar med en dokusåpa med hög budget. Temat är överlevnad, de ska klara sig i vildmarken med få hjälpmedel men alla sina kunskaper. Deltagarna är allt från nybörjare till erfarna, utvalda för sitt utseende, sin skandal-potential eller för att skapa spänning. Alla deltagarna benämns med smeknamn de fått av produktionsteamet, namn som härstammar från deras utseende, yrkestitel eller vad som utmärker dem. Zoo, bokens huvudperson, kallas för just Zoo eftersom hon jobbar med djur. Tidsmässigt är boken indelad i två skikt, Dels berättelsen i dåtid, hur dokusåpan börjar, hur klipparen jobbar med materialet. Utmaningar där deltagarna måste samarbeta och jobbar i lag. Den som berättar är en allvetande berättare som vet vad olika människor tänker, hur tittarna i tv-soffan ska reagera. Sen finns också berättelsen i nutid, där Zoo är ute på en individuell utmaning. Hon är ensam (men ständigt filmad), letar efter ledtrådar som kan föra henne vidare. Hon visste att tv-produktionen skulle utsätta dem för prövningar, men det har ändå blivit värre än vad hon föreställt sig. Hon är helt isolerad, måste själv hitta både mat och vatten. När hon blev sjuk kom ingen för att hjälpa henne. Och dessutom har tv-produktionen iscensatt en katastrof, hon vandrar mellan tomma hus och plundrade affärer. Hittar ibland fejkade mänskliga kvarlevor av människor som hon försöker att varken se eller tänka på. Samtidigt blir hon fascinerad, hur mycket har man betalat för att tömma den här stadsdelen bara för att hon skulle vandra genom den? Vi läsare får redan i början av boken veta att katastrofen har hänt, en epidemi har spritts i området där tv-inspelningen pågår och många har dött. Det gör att vi läsare tolkar och förstår de saker Zoo ser och upplever på ett annat sätt. Hon tror att allt är iscensatt, att hon hela tiden blir iakttagen och filmad, men vi vet att hon är helt ensam, att det hon ser är verkligheten. Utmaningen om överlevnad har blivit på riktigt, även om Zoo inte vet det.

Det som jag tycker är intressant i den här boken är inte bara Zoos resa genom ett katastrofområde utan främst hennes inre resa. Hennes psyke påverkas såklart av påfrestningarna av att vara isolerad och bevittna hemska saker, att ständigt vara utsatt. Ångesten ligger och molar hela tiden. Från känslan av att vilja fly, vilket kanske var det som fick henne att söka till dokusåpan från första början, vill hon nu bara komma hem. Jag tycker om att läsa om Zoo, men berättelsen i dåtid tycker jag mindre om, där vi får följa alla deltagare. Det är något som stör mig med berättarens ton, som ska ha något slags helikopterperspektiv och se allt utifrån, samtidigt som den är inne i deltagarnas hjärnor. Jag förstår att de här kapitlen ska berätta om vad som hände innan vi får följa Zoo, kanske ge lite bakgrund om varför hon resonerar som hon gör. Men jag tycker det blir för många karaktärer, för mycket att hålla reda på och efter att jag läst ut boken vet jag inte om det var värt att hålla reda på? Dessutom kommer det små utdrag från ett nätforum eller kommentatorsfält ibland, där tittare som ser på dokusåpan skriver om den. Helt ointressant tycker jag, det tillför ingenting.

Boken har jämförts med Station eleven och visst, väldigt ytligt har den likheter. Sjukdom, samhället kollapsar. Men Station eleven är mer filosofisk, ger mig mer att tänka på. Ensam kvar är en inte så spännande psykologisk spänningsroman, som jag tycker besvara att frågor den ställer, inte låter mig lista ut något själv eller väcker funderingar. Men visst väcker Ensam kvar känslor, det är en otroligt sorglig bok och när jag slår igen pärmarna hoppas jag att allt löser sig för Zoo!

Läs mer om boken eller köp den på: AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken eller köp den med engelska titeln The Last one på: AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Mycket obehaglig läsning

978913714338526233572

Jag har, mot bättre vetande, läst ett några böcker med tema stalking och stalkers i höst. Det började med Caroline Kepnes Du, fortsatte med Kate Macintosh I see you och nu tror jag att jag kommit till slutet med Jag vet var du bor av Claire Kendal. Kepnes Du är skriven ur stalkerns perspektiv, Joe, och skulle jag beskriva den med ett ord blir det SJUK. I see you av Macintosh läste jag efter att ha tyckt mycket om hennes Jag lät dig gå. Den handlar om att en kvinna en dag får se sin bild i tidningen, i en annons placerad på sidan för annonser för telefonsex etc. Hon blir så klart oroad, men eftersom ingen annan är säker på att bilder föreställer henne försöker hon lägga det bakom sig. Nästa dag hittar hon en annan kvinnas bild i annonsen, en kvinna som ett par dagar senare rapporteras mördad… Det är en intensiv bok, full av paranoia, oroliga blickar över axeln och osäkerhet. Inte lika bra som Jag lät dig gå men ändå en bra thriller.

kendal_fti_7008

Så till den senast lästa stalker-boken: Jag vet var du bor. Här får vi följa Clarissa som har en stalker efter sig, Rafe, en man hon en gång tillbringat en natt med. Eftersom hon inte minns någonting har hon en gnagande misstanke om att den där natten inte var av fri vilja. I boken kommer man otroligt nära Clarissa och jag kan helt ärligt säga att det är en av de böcker jag läst som fått mig att känna mest obehag någonsin. Alltså kanske inte en bok att ha på nattduksbordet för att läsa lite i innan man sover. Clarissa håller alltid utkik efter Rafe, samtidigt som hon försöker ignorera honom (som hon läst sig till att man ska göra med stalkers). Det är en ständig kamp för henne att försöka fortsätta leva sitt liv och samtidigt kunna känna sig trygg. Hon vill inte begränsa sig, vill inte sluta gå ut, vill inte vara rädd hela tiden – men hur ska hon kunna låta bli? Rafe bevakar henne, ringer och fyller upp hennes telefonsvarare, lämnar gåvor vid hennes dörr. Då hon kontaktat polisen fick hon veta att inget kan göras innan brott har begåtts. Men Clarissa vill inte att något brott ska begås. Metodiskt börjar hon samla bevis, men kommer hon lyckas bli trygg igen?

Under bokens gång är Clarissa värvad till att vara med i jury för en rättegång om ett kidnappnings- och våldtäktsmål. Och visst vill Kendal säga något här, om att i rättegångar rörande sexuella brott är det lika mycket kvinnans person och heder som står åtalad som de brottsliga handlingarna. Eftersom Clarissa har haft sex med sin stalker, kan hon ana hur hon själv kommer dömas i samhällets ögon.

Men det blir för långt – det är svårt att hålla uppe intensiteten i 355 sidor. Jag önskar att Kendal gjort lite tidshopp, kortat ner, kanske inte tagit med så mycket från rättegången. Och nu lite spoliervarning för nu kommer jag skriva om slutet – så hemskt när Clarissa trodde att hon var trygg och sen fick kniven rakt i hjärtat. De ”fysiska scenerna” var otroligt jobbiga att läsa, nästan för grafiska för att jag skulle kunna klara av att fortsätta läsa.

EN. SÅ. OBEHAGLIG. BOK. Jag tror det var den här bokens fel att jag blev LIVRÄDD en kväll när jag satt och kollade på film och tyckte att jag hörde något utanför. Läs på egen risk om du bor ensam.

Läs mer om boken eller köp den på AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken eller köp den på engelska med titeln Book of you på Adlibris, Bokus

 

En förälders värsta mardröm… eller?

skacc88rmavbild-2016-08-30-kl-09-47-05

På bara ett par dagar läste jag ut På andra sidan väggen av Shari Lapena. Ett barn försvinner när föräldrarna är på middag hos grannarna. Barnet är bara några månader, kan inte ha tagit sig ur spjälsängen och än mindre huset själv. Föräldrarna, som haft babymonitorn med sig och tittat till barnet varje halvtimme hamnar mitt i deras värsta mardröm. Bebisen är borta, de klandrar sig själva, blir misstänkta av polisen och hatade av omgivningen som inte kunde förstå hur de kunnat lämna barnet ensamt för att gå på fest. Eftersom barnets mamma har förmögna föräldrar uppstår snabbt en teori om att någon tagit barnet för att kunna utkräva en lösensumma. Men när timmarna går och ingen kidnappare hör av sig blir det allt svårare att mota bort tankarna om alla hemskheter som kan ha drabbat bebisen. Det är ingen nagelbitande spänning, men fullt av twister och vändningar. Vi får läsa ur många karaktärers perspektiv och något jag tycker om är att alla har hemligheter, något de vill dölja. Min favoritkaraktär är helt klart polisen som, även om vi inte får läsa särskilt mycket från hans karaktärs synvinkel, har drag av en klassisk pusseldeckardetektiv och vrider och vänder på alla ledtrådar, misstänker allt och alla och guidar våra tankar om vad som kan ha hänt. Han fungerar inte som en förvillare, alltså försöker inte leda in oss på villospår om vem som är skyldig, utan snarare påminner han oss om att ha ett ”open mind” – inte snöa in på ett scenario eller teori.

Inspirerad av och i samma stil som Gone girl och Kvinnan på tåget, om än kanske inte i samma klass. Läs om du vill läsa en habil spänningsroman, där inget är svart eller vitt, alla är misstänkta och där twisterna avlöser varandra!

Läs mer om boken eller köp den på: AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken eller köp den på engelska med titeln The Couple Next Door på: AdlibrisBokusFörfattarens hemsida