Bibliotekstips: Affischer på många språk

lafe-truly-epic-swedish

Tips för er som jobbar på bibliotek: Rebecca McCorkindale som jobbar på ett bibliotek i Nebraska i USA har gjort dessa fina posters med det fina budskapet att bibliotek är för alla. Bäst av allt, de finns på många olika språk, perfekt till mångspråksavdelningen eller bara för att visa upp. Själv sätter jag upp affischerna i mitt bibliotek med rubriken ”Gissa språket”. Förhoppningsvis kommer vissa av eleverna kunna stila med att säga ”Bibliotek är till för alla” på sitt modersmål, medan andra kan stila med sin nördkunskap om Klingon(!). Du hittar postern med länkar till alla språkversioner här: https://hafuboti.com/2017/02/02/libraries-are-for-everyone/  

 

Belinda Bauer har skrivit en av årets bästa thrillers

 

25705825

När jag läser Belinda Bauers The Beautiful Dead sitter jag med hjärtklappning bara efter ett par sidor. Vilken mardrömslik inledning! Boken handlar om tv-journalisten Eve som får kämpa för att hålla sig relevant när hon nu närmar sig 30 (!!!) och snart inte anses vacker nog för att vara på tv. Hennes jobb är att rapportera om brott, ofta grova våldsbrott, och hon känner egentligen inte att hon har den rätta karaktären eller kynnet för det, utan mår ganska dåligt av det hon måste rapportera. Så många är toalettsitsarna hon har kräkts i att hon kan räkna upp tillverkare av porslinstoaletter. Samtidigt är privatlivet också en kamp då hennes egen pappa blir sämre och sämre och glider allt längre in i demensens dimmor. Eve har flyttat hem igen till sin pappa, och omvårdnaden om honom tar det mesta av hennes energi och pengar då hon måste betala en ”barnvakt” som kan vakta honom när hon inte är hemma. Tiden räcker inte till varken för att köpa julklappar, ha ett kärleksliv eller skotta bort snön från trottoaren. Mycket oro alltså.

 

Parallellt med att läsa om Eve får vi också läsa från en mördares perspektiv och ibland hans offers (som i inledningen) och polisens perspektiv. Jag brukar inte tycka om att läsa ur just mördares perspektiv och särskilt inte när de är helt psycho, som den här mördaren. Och jag ska vara ärlig med att säga att inte heller denne mördare är någon favorit. Men mördaren tar kontakt med Eve och detta utvecklas till ett sjukt förhållande där Eve egentligen inte vill ha med mördaren att göra, samtidigt som hon vill vara först med alla scoop. Och här blir det väldigt intressant tycker jag. Dels att läsa om Eves ambivalens och moraliska dubier, men jag tänker också på deckarförfattare, som t.ex. Belinda Bauer, i stort. Jag tänker att det finns en likhet mellan journalisten som rapporterar om mord och blod, som lever på andras olycka och visar upp den (även om det här inte är typiskt för svensk journalistik) och deckarförfattaren som i bok efter bok hittar på hemskhet efter hemskhet som en slags underhållning. Läs stycket nedan, där Eve talar med mördaren i telefon:

 

Her mind bubbled and spat like panicky soup. What was he saying? That he’d killed Layla Martin? And Kevin Barr? And the girl at the station?

 

”You’re lying”, she said with a shaking voice. “You’re a liar”

 

“You know that’s not true, Eve. We’re in the same line of work, you and I. I need people to die in order to live – and so do you. We’re the same. We want the same things.”

 

“Don’t you dare tell me we’re the same!” Her voice shook, but her stammer was gone. “I’m not the same as you! You’re a fucking murderer!”

 

“I have good reason to do what I do” he said mildly, as if to a child. “you’re only in it for the money.”

 

Eve’s self-righteous anger caught in her throat.

 

“Be honest, Eve” he went on. “We both crave death. And an audience”

 

Here was a yawning silence where she almost denied it.

 

But she couldn’t.

 

Because it was true. […]

 

Eve saw it now for the first time. Her whole career was built on the bones of the dead and the tears of the bereaved. Had she encouraged this? Had she enabled him? Had she followed his lead?

 

Or had he followed hers? […]

 

“I give you the art” he said, as if he’d read her mind. “And you put on the exhibition.”


Jag läste den här boken samtidigt som jag funderade mycket på varför vi (jag) tycker så mycket om att läsa deckare. Varför vi (jag) ser det som lätt underhållning för semestern I hängmattan att läsa en bok där människor hittas döda, lemlästade och våldtagna. Brotten beskrivs ofta i detalj ur antingen offer eller mördares perspektiv. Egentligen är det ju fruktansvärt, varför vill vi läsa om detta? Och hur är det som författare att skriva den här typen av böcker? På något sätt tyckte jag att Bauer gav en kommentar till det i The Beautiful Dead. Och jag vet att jag kanske läser int för mycket i texten nu, men jag föreställer mig nästan dialogen ovan som en dialog mellan Bauer och hennes inre ondska (som vi alla har). Det är intressant. Kanske säger det också något om mig som läsare?

 

På topplistan över 2016 års mest sålda böcker för vuxna i Sverige var 11 av 20 böcker deckare eller thrillers, och ungefär så har det sett ut under hela 2000-talet. Missförstå mig inte, jag läser ju själv mängder av thrillers och måste ju därför få ut något av det själv. Spänningen (som jag kan uppskatta eftersom jag själv lever ett så tryggt liv), katt- och råttaleken med  författaren om jag kan lista ut deckargåtan innan hen väljer att avslöja den och det avkopplande i att jag vet ungefär vad jag får. Ändå är det ett extra nöje att läsa välskrivna thrillers som ger mig något mer än mord, blod och lösningar. Som de av Belinda Bauer. Det här är en riktigt bra bok!

 

Läs mer om boken och köp den på engelska med titeln The Beautiful Dead på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

 

Läs mer om boken och köp den på svenska med titeln De vackra döda på Adlibris, Bokus, Förlaget

Om du såg mig nu – det får inte vara slut!

29703153_o_1

Äntligen har det kommit en ny del i serien om Febern, skriven av Sofia Nordin. Nästan alla har dött, endast några få barn och ungdomar överlever. I böckerna får vi följa olika personer, och nu i den senaste som heter Om du såg mig nu får vi följa Esmael. Vi träffade honom redan i förra boken, som var berättad ur Ellas perspektiv. Ella och Nora försökte åka till Umeå eftersom de hört en radiosändning därifrån. Men resan blev svårare än de trodde, vattnet tog slut, de blev sjuka och till slut räddade av Esmael och två andra tjejer. I slutet av tredje boken blir det ett svartsjukegräl och Ella sticker. Den fjärde boken börjar med att Esmael bestämmer sig för att följa efter Ella som ska ha återupptagit färden mot Umeå. Han är kär i Ella, och intalar både sig själv och de andra att han kommer komma tillbaka när han hittat henne. Så börjar cykelfärden mot Umeå, och han fantiserar om att det kommer finnas mycket folk där som likt Ella och Nora hört radiomeddelandet, som bildat ett riktigt samhälle. Men när han kommer dit är staden öde. Hur ska han kunna hitta Ella?

Jag tycker mycket om serien om Febern, som börjar med en sekund i taget. En lärare uttryckte att hon önskade att det fanns mer mellan raderna, men jag tycker faktiskt att det finns mycket att fundera och tänka på, särskilt när man läst flera böcker i serien. Varför gör de olika personerna som de gör, vilken psykologi ligger bakom? Nordin låter alla karaktärer blomma, de gör bra saker, dumma saker, saker vi kan förstå och saker vi blir arga över. Ella är den karaktär som har fått vara med i alla böcker, och hon skapar konflikter runt sig. Men varför? Varför beter hon sig som hon gör? Böckernas titlar, som förekommer i texten men också anspelar på karaktärens personlighet får mig att fundera mycket. I Om du såg mig nu, där vi får följa Esmael tycker jag det är intressant att läsa om hur han är för envis för sitt eget bästa. Som vuxen läsare gör det ont att läsa om hur ensamheten tär på honom, och gör honom inte så lite galen…

Det allvarliga och mörka ämnet till trots skrattar jag högt flera gånger när jag läser, särskilt när Esmael upptäcker och äter ost:

Det är så mycket ost att ryggsäcken inte räcker. Men jag tänker inte lämna något åt de andra. Jag hämtar påsar vid kassorna, proppar dem fulla. Det blir tungt. Jag räknar. Det är 26 kilo ost. Jag ska ha den. Bara jag.”

Esmael får hem osten och stuvar in på hyllor i källaren, där han hinner likna dem vid enorma, smörgula juveler innan han ska provsmaka…

”Jag stoppar en bit i munnen. Smaken fyller hela huvudet. Stannar inte i munnen, utan klättrar upp i näsborrarna, fyller bihålorna. Ost. Jag hade ingen aning. Det är som vila och orgasm på samma gång. ”

Men nu till BOMBEN. Sofia Nordin säger att detta är hennes sista bok om febern!!!! MED DETTA SLUTET???? Det går bara inte, jag måste få veta vad som händer! Hoppas hoppas att Nordin får inspiration till att skriva fler delar.

För slutet (och här blir det kanske SPOILERS): OMG! Det ger mig ångest, hur fan ska det här gå? Jag förstår på sätt och vis slutet – life will find a way som de säger i Jurassic Parc, men fy vad ARG jag blev på Ella. Hur kunde hon vara så dum (och jaja, Esmael och alla andra boys också)??? Jag vill läsa fortsättningen nu! (åtminstone ett 30 år senare-kapitel, snääälla)

Läs mer om boken eller köp den på Adlibris, Bokus, Förlaget, Författarens hemsida

Vad är en ungdomsbok och vem får läsa?

Åh vad glad jag blev när jag läste Jessica Shiefauers text om synen på ungdomsböcker i senaste numret av Vi läser (2017:01)! Har du inte läst den? Gör det på en gång!

I texten diskuterar Shiefauer olika definitioner av begreppet ungdombok (eller ungdomsroman), och liknar dagens syn på ungdomsboken vid den syn man hade på ”fruntimmerslitteratur” på 1800-talet – alltså som mindre fin, mindre värd och av dålig kvalitet: ”Vi dras med en förlegad idé om litteratur om och för unga, en invand föreställning som säger att ungdomsromanen är enkel (både att läsa och att skriva), att den följer vissa mallar och behandlar vissa teman.” Shiefauer tar också upp att det uppfattas som negativt att fler vuxna börjat läsa ungdomsböcker, vilket faktiskt är en inställning jag stött på och funderat lite över. Shiefauer refererar till Lotta Olssons omdebatterade krönika med titeln ”Kanske har det blivit dags att lägga ner ungdomsboken?” där Olsson menar att ungdomar i dag i högre grad läser vuxenböcker, och läsningen av ungdomsböckerna har tagits över av kvinnor: ”Den statistik jag hittar om ungdomar över tolv år tyder på att läsningen sjunker. Och, som sagt, ungdomsböcker läser de inte i någon större utsträckning. Det gör däremot en hel del vuxna, främst kvinnor, som hittar avancerad prosa och bra berättelser i de nya ungdomsböckerna.” Detta påminde mig om en annan krönika jag läst, skriven av den brittiske författaren Anthony McGowan, som också tar upp varför just så många ”äldre” (20+) kvinnor läser ungdomsböcker (Young adult på engelska). Sorry för långt citat:

I detected a change in the YA books on the shelves. Along with this grew a sense that something was wrong. Wrong with my books, and wrong with the very concept of YA.  My feeling of unease came to a head a couple of years ago, when I was a speaker at YALC – the Young Adult Literature Convention. In many ways the atmosphere was highly convivial. It was part of the Comi Con at Earl’s Court, an event filled with love and happiness, where the glorious oddballs were no longer odd, just glorious. But YALC was curiously monocultural. The audience was almost exclusively white. At least 90% female. And this is the oddest thing – overwhelmingly grown-up. There were a few kids dotted about, but I’d guess that less than 10% of the audiences for the events were teenagers.

And this made me think that perhaps YA books weren’t really ‘for’ teenagers. Some recent figures from Nielsen Bookscan support this. 80% of YA books, it seems are bought by adults. Of course some adults buy books for teenagers, but combined with my first-hand observation, it did appear strongly to me that the majority of the readers of YA are adults. And not always that young.

So why has YA come to mean books aimed at women in their 20s and 30s? Various hypotheses present themselves. Many of the writers are in this category. At a recent YA book event in Birmingham, of the 37 authors appearing, 31 of them were women. They write, naturally enough, the kinds of books they want to read. Many of the editors are part of the same demographic. Brilliant, delightful, dedicated young middle class women. Added to this is the fact that publishing is in thrall to the wonderfully free service supplied by book bloggers – many of whom are, as you’ve guessed, women in their 20s and 30s.

Och visst kan vi anmärka på McGowans logik – han egna böcker skulle bara bli lästa av män i 50-årsåldern eftersom han själv är en 52-årig man, men samtidigt tror jag att en del av er andra bokbloggare kan känna igen er lite i det han skriver. Om vi går tillbaka till Shiefauer tar hon upp ännu ett exempel där journalisten Ruth Graham i en artikel i webbmagazinet Slate skriver att vuxna som läser ungdomsböcker borde skämmas. Shiefauer menar dock att Graham har dragit alla ungdomsböcker över en kam: ”Det hon vill kritisera är att vuxna väljer böcker som främst erbjuder eskapism, omedelbar tillfredställelse och nostalgi , och det har inget med ungdomsboksgenren som helhet att göra. Graham vill varna för den förenklade, romantiserande litteraturen, och hon exemplifierar problemet med att vuxna läser ungdomslitteratur”.

(Och här vill jag att vi alla tänker på begreppet ”fruntimmerslitteratur” igen och att alla ovanstående exempel tycker det är ett problem att kvinnor själva väljer vad de vill läsa (Okej, Lotta Olsson var inte så negativ). Kanske är inte ”fruntimmerslitteratur” ett begrepp från 1800-talet utan högst aktuellt?)

Men är ungdomsboken så dålig? Shiefauer menar att det finns både bra och dålig litteratur inom ungdomsboksgenren, man kan inte dra alla över en kam och förklara det som dåligt. En annan aspekt av det hela menar Shiefauer är att ungdomar och ungdomars erfarenheter, ses som mindre värda: ”vuxna bör inte få ut något av att läsa om en ung människas upplevelser, eftersom ungas upplevelser betraktas som mindre viktiga, kanske till och med mindre sanna.” Och jo, visst känner jag igen den inställningen. Den praktiseras inte bara av vuxna utan även av yngre. De flesta som jobbar med böcker har säkert hört eller läst saker som ”Pojkar vill inte läsa om flickor” eller ”Ungdomar vill inte läsa om en huvudperson som är yngre än de själva” – men det är ”sanningar” jag tänker att vi måste våga utmana. Vi väljer t.ex. inte bort filmer på samma sätt, borde inte killarna ha svårt att identifiera sig med Katniss? Det är ingen som säger till en 50-åring att de inte ska läsa en bok om en 30-årig huvudperson. Och alla vi som jobbar med böcker har också exempel på titlar som totalt krossar de föreställningarna, böcker som går över både köns- genre- och åldersgränser.

Jessica Shiefauer avslutar med en förhoppning om att vi ska börja uppleva boken i stället för åldersrekommendationer och genrebeteckningar: ”Det handlar inte om berättarperspektiv, tema eller huvudpersonens ålder. Talar den här rösten till mig? Är den fråga du ska ställa dig, [o]avsett hur gammal du är. Liksom med all litteratur kommer läsaren känna att vissa böcker bjuder in dem medan andra inte gör det.” Jag håller med Shiefauer om detta, det viktigaste är inte vilken bok jag läser, det är vad jag får ut av den.

Men vad tycker då jag är en ungdomsbok? Ja, för mig handlar det nog ändå om någon slags läsnivå. Vilken text klarar en ung tonåring att ta sig igenom? Detta är såklart olika beroende på vilken tonåring man väljer ut. Shiefauer invänder ju mot ungdomsromanen som enkel, men för mig är nog ändå definitionen att den är lite lättare. Ett lite eller mycket lättare språk, en handling ungdomar lätt kommer in i. Det får gärna hända något som fångar intresset snabbt. Men några regler finns inte, och jag tror verkligen inte ungdomsboken är lättare att skriva. Jag minns första gången jag läste en riktigt bra lättläst bok. Jag blev helt golvad av allt författaren hade lyckats få med, mellan raderna, i det enkla språket som nästan var som poesi. Det är inte enkelt att skriva så, det är en konst, och det är nog samma sak med ungdomsböcker. Att folk tycker det finns ”dålig litteratur” är inget nytt eller konstigt, det gör faktiskt jag också. Men jag vill inte döma andra för vad de läser, bara jag slipper läsa det jag själv tycker är dåligt. Däremot tycker jag att det är ett problem att många unga har svårt att ta steget från ungdomsböcker till vuxenböcker, något jag ofta märker av. Men svaret är inte att ställa vuxenböcker på ungdomsbokshyllan (typ Vattnet drar eller Allt som blir kvar) i någon slags svenkskifiering av Young adult-begreppet, nej, här behövs någon för de unga att prata litteratur med, och få tips av. Här behövs en bra bibliotekarie!

Vad tycker du är en ungdomsbok? Vad är typiskt för en ungdomsbok? Kommentera gärna eller skriv ett eget blogginlägg!

Så här skrev jag förresten i mitt blogginlägg om När hundarna kommer av just Shiefauer: ”Jag vet att den här boken inte passar yngre barn, men jag ser helt ärligt ingen övre åldersgräns för När hundarna kommer. Varför är detta en ungdomsbok? För att den handlar om ungdomar?”

Här är texterna som tas upp i inlägget:

Jessica Shiefauer: Fördomarna frodas kring ”ungdomsboken” (Vi Läser nr 01/2017)

Ruth Graham: Against YA: Read whatever you want. But you should feel embarrassed when what you’re reading was written for children

Lotta Olsson: Kanske har det blivit dags att lägga ned ungdomsboken

Anthony McGowan: YA or not YA

The Selection ger dålig eftersmak

unamed_12998

Jag rev av Ceremonin av Kiera Cass med den engelska titeln The Selection på en dag mellan jul och nyår. Jag har unga tjejer på mitt bibliotek som älskar den här bokserien, som kommer in och reserverar den på svenska trots att de redan läst hela serien flera gånger på engelska etc. Precis sån som jag var själv i den åldern! Och jag förstår verkligen varför de gillar Ceremonin. Jag skulle nog också gillat den massor om jag var i deras ålder.

Vår hjältinna är en ung, fattig flicka i en dystopisk framtid som får chansen att bli en av de utvalda, en grupp flickor från vilken prinsen väljer sin gemål och landets nästa drottning. Detta betyder att den fattiga flickan får vackra, nya kläder, får äta sig mätt, sova i en mjuk säng och blir uppassad av tjänare dygnet runt. Och trots att flickan var skeptiskt till prinsen från början börjar känslorna spira. Kan detta vara rätt för henne? Och visst förtjänar hon det. Hon är rättrådig, har fått uppleva tillräckligt med orättvisor för att vara generös mot de mindre lyckligt lottade. Men, det finns ett hinder på vägen till den perfekta kärlekshistorien – känslor för en annan. Vem ska hon välja?

Här är vad jag som vuxen läsare inte tycker om med The Selection (jag tror iofs att många yngre också kan tycka och tänka de här sakerna men JAG hade nog inte gjort det när jag själv gick i åttan):

  • Ingen tanke om orättvisorna. Ok, The Selection har beskrivits som en blandning av Hunger games och The Bachelor. Om vi jämför med Hunger games blir Katniss förfärad över frosseriet i huvudstaden eftersom hon kommer från en sektor där maten aldrig räcker till. Men i The Selection njuter huvudpersonen America av maten i palatset (vilket såklart Katniss gjorde också) men reflekterar inte egentligen över överdådet där, inte bara i mat, utan i kläder, smink och personal. Bakelser skickas hem till systern, som en kul grej (ett vad mellan America och prinsen) och America läser med förvåning brevet hemifrån som berättar att familjen skickat vidare bakelser till ännu fattigare personer. America pratar visserligen med prinsen om orättvisorna i kastsystemet (som verkar bli jätteförvånad över hur verkligheten i landet han bor och snart ska styra ser ut) och är snäll mot sitt tjänstefolk men verkar inte reagera på den uppenbara orättvisan – att hon hemma hade så lite (fast helt ärligt verkar de inte jättefattiga där heller) och i palatset finns det ingen ände på resurserna.
  • Rebellerna – vad vill de? De utkämpar strider och färdas genom fiendeland för att när de kommer fram till målet, kungens palats, kasta sten och MAT på husväggarna? Va?
  • Kastsystem och världsbygge. Varför finns kastsystemet och vem införde det? Vad har det för syfte? Är det en kommentar till dagens lönenivåer och status på yrken eller vad? Hela världsbygget, med att Kina invaderar USA etc, är väldigt skissartat. Jag vill veta mer! Jag vill förstå varför dessa absurda indelningar genomfördes! Det hade kanske varit bättre om Kass skrivit ”Min familj är så fattig att jag aldrig fått lära mig landets historia eller varför det är som det är” – att undersåtarna ska hållas ovetande och dumma eller något. Vilket för oss till nästa punkt…
  • Oskuldskontrakt – hur fräscht är det? ÄR DETTA VERKLIGEN FRAMTIDEN??? Där man kan hamna i fängelse för att ha sex utanför äktenskapet? Där prinsens ”utvalda” kan få dödsstraff om de blir kära i någon annan än prinsen? Om vi ska jämföra med The Bachelor så är det ändå ett element av att de ska välja varandra. Här är visserligen prinsen schysst och skickar hem de som inte längre vill vara kvar men vore han på det humöret verkar han kunna gifta sig med vem som helst även mot hennes vilja. Och jag tappar hakan när jag läser att bara de övre kasterna får preventivmedel, vilket gör att de lägre kasterna har så många barn. Det här med förbud mot sex innan äktenskapet måste alltså ha införts för att få stopp på könssjukdomar, eller? Och utbildningen måste verkligen vara kass i framtiden. Kunskaper om ägglossning, menskalendrar och hur barn blir till verkar helt gått förlorade.
  • Kärlekstriangeln – alltså, vi alla vet att hon kommer välja Maxon, precis som att alla visste att Bella skulle välja Edward. Money wins. Jag har länge funderat på varför det kan uppstå sån SPÄNNING när någon (oftast en tjej?) blir åtrådd av flera (oftast män?). Jag tyckte själv det här var jättespännande när jag var yngre, plöjde igenom böcker bara för att få veta vem hon till slut väljer (så klart det var Gilbert Blythe!). Men varför är det så spännande, så tilltalande? Någon som vet eller som också tycker det?

Jag förstår varför de som gillar boken gör det, men för mig är den bara förutsägbar, full av klyschor och hål. Men jag tror det är detta som är kärnan i varför jag ogillar The Selection så mycket: Jag älskar att se på The Bachelor (verkligen, det är mitt största guilty pleasure framför allt vad det gäller pleasure) men jag klarar inte av tanken på att det är världen i The Selection som unga tjejer drömmer sig bort till. Att de önskar att de var den tjejen, i fina kläder framför tv-kameran som blir valda av ”drömprinsen”. För jag önskar att alla de unga tjejerna på min skola inte behövde bli ”valda” för att förstå att de alla är snygga, roliga, smarta och bara bäst. Och det är inget romantiskt med oskuldskontroller. Så för mig är The Selection är lätt att smälla i sig men den lämnar en dålig smak i munnen.

Köp den eller läs mer om den svenska boken med titel Ceremonin på Adlibris, Bokus, Förlaget

Köp den eller läs mer om den engelska boken med tiel The Selection på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

Helt off topic egentligen, men läs gärna detta blogginlägg från the Midnight Garden som berättar om hur Kiera Cass och henner agent reagerade efter en negativ recension: Breaking the Silence: The Selection Debacle

Jag listar 2016

Kulturkollo listar året som gått denna vecka. Jag hänger på!

Årets grafiska: Åsa Grennvalls Jag håller tiden. I sina grafiska romaner berättar Grennvall om smärta och känslor så att den som läser också känner sorgen, smärtan, ilskan. Den grafiska romanen är det optimala formatet för Grennvalls historier, det hade inte gått annars. Mästarklass.

Årets knock out: Vi kom över havet av Julie Otsuka. Jag läste om den här i år eftersom vi läste den till vår bokcirkel. Den var bättre än jag mindes den. Vilken bok! Perfektion på 170 sidor.

Årets gråtfest: Jag är en gråtare så det finns många, men med på årets gråt-topplista finns Sarah Crossans Vi är en, Allt och ingenting av Nicola Yoon, Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, Vi kom över havet av Julie Otsuka, tårar i havet av Ruta Sepetys.

Årets alternativa historiska: Wolf by wolf av Ryan Graudin. Snart ska jag läsa uppföljaren!

Årets obehagligaste och årets läskigaste: Generation Loss av Elizabeth Hand. Minns den som febrig läsning.

Årets dystopi: Station Eleven av Emily St John Mandel seglar högt över alla andra. På en hedrande andraplats kommer Marlen Haushofers Väggen. Läs båda!

Årets återseende: Per Nilsson som borde blivit augustnominerad för Som hund som katt!

Årets aldrig mer: Orphan X av Gregg Hurwitz. Jag ska inte läsa agentromaner skrivna av män om unga, rika, manliga agenter för jag får så ont i huvudet av att himla så mycket med ögonen.

Årets filmupplevelse: En labyrint av lögner. Årets bästa film! Snyggt foto, design, arkitektur… snygga människor. Och en bra, viktig, berättelse.

Årets magplask: Den osynlige väktaren av Dolores Redondo. Det kändes så bra. En baskisk deckare, mystiska skogar, systerrelationer. Men det blev inte bra. Helhetsintrycket dras ned av de jobbigaste, konstigaste, klyschigaste sexscener jag någonsin läst.

Årets kan-inte-släppa-den: Den andra kvinnan av Therese Bohman. Passionerat! Trots jobbiga sexscener – men de var jobbiga på ett annat sätt!

Årets skämskudde: Ceremonin av Kiera Cass. Alltså jag har försökt gilla romance, jag har försökt hänge mig, njuta. Minns min första Harlequin-roman, vilken besvikelse! För jag ville ju att det skulle vara bra! Sen har jag prövat Gabaldon, Ahrnstedt, Rudberg. Men jag tycker inte om det, det känns för billigt. Det är som med komediserier, det måste finnas en svärta där för att jag ska tycka om det. Ändå läste jag ut Ceremonin på en dag. Skyller på jobbet, lästid ni vet, måste fylla den med något.

Årets lyckopiller: När jag nys om Harry Potter and the cursed child. När den sen låg i väskan när jag var på väg hem. Läspirr och lässug!

Årets fantasy: Sharp ends av Joe Abercrombie. Ännu en lycklig dag!

Årets överskattade: Poddar. Ursäkta, men är det bara jag som ifrågasätter detta? Ska alla ha en egen podd eller två? Vem är det som lyssnar på alla poddar som görs? Kan man inte bara tjuvlyssna på grannarna vid fikabordet bredvid för att få sin dos av vanliga människor som pratar om ditt och datt? (Bekännelse: Jag har varit med och gjort en podd)

Årets pristagare: Ann-Helén Laestadius. Hatten av och massor av applåder!

Årets bästa tv-serier: The Americans, Inside Amy Schumer, Westworld, Veep, Deutschland 83.

Årets bästa böcker: En planet i mitt huvud av Sally Gardner, Inlåsta av Emma Donoghue, Station Eleven av Emily St John Mandel, Generation Loss av Elizabeth Hand och Vi kom över havet av Julie Otsuka.

Antal lästa böcker 2016: 75, men än är det några dagar kvar…

 

Landsbygden i ungdomsböcker

Landsbygd i ungdomsböcker, hur ofta finns den med och hur framställs den? Jag är medlem i en e-postlista för skolbibliotekarier och häromdagen kom det en fråga som fick mig att fundera:

”Jag är på jakt efter böcker till ett gäng elever på en högstadieskola. De känner att de ungdomsböcker de har fått läsa (senast läste de Sandor slash Ida i klassen) inte speglar det samhälle/område de lever i. Det vill säga de vill ha ungdomsböcker som inte utspelar sig i storstäder eller större städer. Utan böcker som utspelar sig i småstäder/byar, där fokus inte ligger på att festa och liknande.”

Okej, böcker som inte utspelar sig i storstäder känns inte så svårt att hitta, men de som utspelar sig på landet landet? Inte så lätt. Men jag har just läst Christoffer Carlssons Oktober är den kallaste månaden som utspelar sig i landsbygd. Den utspelar sig under ett höstlov och handlar om Nova som en dag får besök av en polis som frågar om hon vet var hennes bror befinner sig. Det vet inte Nova, och efter poliser har försvunnit försöker hon söka upp sin bror själv. Berättelsen utspelar sig i ett område som kallas Varvet, en by långt in i den småländska skogen. Där bor människor som ofta står långt från samhället, trasiga familjer som har en tvivelaktig försörjning och låg tilltro till staten. Man tjuvkopplar upp sig på elnätet, dricker hembränt och släktfejder går i arv. Nova måste åka buss en timme för att komma till sin gymnasieskola och där tittar de andra eleverna lite konstigt på henne, samtidigt som Nova tycker de pratar för mycket, syns för mycket. Hon är märkt av platsen där hon har växt upp, vilket så klart vi alla är. Det är egentligen stämningen, naturen, känslan som är huvudpersonen i den här boken. Jag väntar mig nästan att det ska lukta fukt och kärr om sidorna när jag slår upp boken på nytt. Kanske är det den stämningen, det dova, lite hotfulla i skogen och i männen, som målar landsbygden så svart i den här boken. Det känns inte som att Nova går en särskilt ljus framtid till mötes, det känns som att Varvet är en plats renons framtidstro.

oktober-ar-den-kallaste-manaden_front-207x300

Ofta tycker jag landsbygden gestaltas så i ungdomsböcker, en plats huvudpersonen växer ur, måste fly för att kunna vara sig själv och må bra. Men jag tycker att det så klart också måste finnas de som inte mår bra i Stockholm, som måste fly ut på landet för att kunna på plats. Jag själv har aldrig velat bo i en större stad. Och jo, när jag tänker efter finns det många sådana vuxenböcker, som Emma Hambergs böcker om Rosengädda t.ex. – men ungdomsböcker?

den_tusende_fo-ljaren

En annan bok jag nyligen läst där jag tänkte på hur landsbygden gestaltades var Den tusende följaren av Jenny Milewski. Huvudpersonen är Stella, youtuber med drömmen om att kunna tjäna pengar på sin kanal. Sponsorkontrakten hägrar och allt verkar gå åt rätt håll när någon annan, som utger sig för att vara Stella börjar lägga ut egna filmer som inte alls stämmer med det Stella vill förmedla med sin filmer (vilka kanske inte heller är helt ärliga). Stella som skyltat med hela sitt liv på både youtube och instagram önskar helt plötsligt att hon inte avslöjat så mycket, för hennes copycat vet mer än Stella än vad som känns bekvämt. När det dessutom börjar dyka upp män som påstår att de chattat med Stella på en dejtingapp passeras en gräns. Stella kan inte gå till skolan utan att vara rädd för vad folk tycker och tänker om henne, samtidigt som hon är rädd för främmande män och får högst oönskade dickpicks i mobilen. Men hur ska hon få stopp på bedragaren? Hur kan hon få reda på vem det är som gör hennes liv till ett helvete? Polisen i boken verkar högst inkompetenta, de vet knappt vad internet är känns det som (men att utreda de främmande männen som kommer och skriker, hotar och misshandlar en minderårig borde väl de klara av?). Merparten av boken utspelar sig i en anonym stad (Lund?) men Stella och hennes vän Linus åker på en utflykt till en liten ort på landet som heter Trängsby. Här ser vi omvärlden med Stellas ögon, där Trängsby med omgivning verkligen är ett sorgligt ställe.

”Trängby verkade vara det slags ort som liksom tar slut innan den ens börjar. Innan Linus och Stella hade hunnit fatta vad som hände hade det passerat en korvkiorsk (stängd), en cykelaffär (nedlagd), en ICA-butik (öppet 9-18 måndag till fredag, stängt helger) och var ute på landet igen.”

Efter att Stella och Linus handlat lite i ICA-butiken sätter de sig utanför för att fika och prata:

”Vilket ställe. Hade jag varit tvungen att växa upp här hade jag blivit galen”, sa Stella.

”Kanske. Kanske inte”, sa Linus. ”Det kan nog vara rätt trevligt att vara barn här också. Med skogen att leka i och inga bilar som kan köra ihjäl en när man lär sig cykla. Ingen hets i skolan om vem som har de snyggaste märkeskläderna eller farsan med högst lön. Det hade varit rätt nice.”

”Om man passar in, ja. Men ett helvete om man inte gör det.”

Linus kommentar ger ett lite annat perspektiv på Trängby, men det är också ett perspektiv fokuserat på mindre barn. Ungdomar då? Vad får de ut av att bo på landet? Detta är något jag kommer tänka på i fortsättningen när jag läser ungdomsböcker. Hur landsbygden framställs, och hur ungdomarna som bor där ser den. Läs gärna också Johannas inlägg om ungdomsböcker som utspelar sig utanför storstaden som hon skrev på kulturkollo.

Och ni som läst Oktober är den kallaste månaden, tycker ni att slutet hör ihop med resten av boken? Det fick i alla fall mig att fundera lite på vad det är som gör att Vega känner och tänker som hon gör. Hur föreställer ni er Vega om fem år?

Läs mer om boken Oktober är den kallaste månaden och köp den på: AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken Den tusenden följaren och köp den på: AdlibrisBokusFörlaget