Tips på tv-serier och böcker att prata om

En tisdagsenkät från Kulturkollo: http://www.kulturkollo.se/2016/08/23/veckoutmaning-tipsa-oss-om-din-basta-bokcirkelbok/

Det finns ju böcker/låtar/filmer/TV-serier som passar så fantastiskt fint att prata om i en bokcirkel, runt fikabordet på jobbet eller med goda vänner och veckans utmaning är helt sonika att tipsa om en personlig favorit som passar bra att prata om. Vad är det som gör den så bra? Varför fyller den samtal i timmar?

TV-serier: Jag har ingen tv, har aldrig haft någon sen jag flyttade hemifrån. Men jag brukar säga att även om jag inte har någon tv, ser jag jättemycket på tv. Dock brukar jag inte ha så mycket att prata om med mina kollegor runt fikabordet på måndagsförmiddagen när helgens tv-kvällar avhandlas. Jag ser inte på vad som sänds på linje-tv klockan åtta och nio på fredagar och lördagar. Hatar program som Idol, Lets dance och Så ska det låta. I stället är det min man jag pratar om tv med. Jag minns en gång vi satt i bilen på väg till sommarstugan och i timmar pratade om första säsongen av tv-serien Fargo. Varför vi såg så många nyanser av grönt, karaktärernas känslor och hur sympatierna skiftade allt eftersom avsnitten gick. Det som gjorde Fargo så bra att prata om var att alla frågor inte blev besvarade, att det fanns mycket att tänka på och att jag som tittare ifrågasatte det karaktärerna sa och förklaringarna de gav. Se den, i alla fall första säsongen! Andra tv-serier vi pratat mycket om, jag och min man, är första säsongen av True detective (om mansrollen och kvinnorna), The Americans (om karaktärerna och deras motstridiga känslor och lojaliteter), Game of thrones (särskilt senaste säsongen som gått off book!). Det händer också att jag brukar recappa avsnitt av The good wife och The bachelor/bachelorette för min (stackars) man på våra hundpromenader när jag tycker att det hänt något intressant där. Och just nu tänker jag, som alla andra (förutom mina kollegor vid fikabordet), mycket på Stranger things… Som sagt, jag har ingen tv, men ser mycket på tv.

Böcker: Vi har en relativt nystartad bokcirkel för personalen på jobbet där vi endast hunnit läsa en handfull böcker, men den bästa att prata om hittills var John Williams Stoner. Inte för att jag tyckte det var den bästa boken utan för att vi upptäckte så olika saker i den. Jag snöade helt in på att Stoners fru, det faktum att han våldtog henne, varför hon valde att leva med honom (jag köper inte att hon bara var ond – såsom Stoner tror), hennes handlingsutrymme. Andra fokuserade helt på Stoner, lycka eller lärarrollen, och det kändes som att vi i samtalet hjälpte varandra med att hitta nya saker och vinklar i texten. Jag kände läsupplevelsen svälla och förstoras inom mig under samtalet. Det kändes som att det är så en bokcirkel ska vara, men tyvärr inte alltid blir. Väggen av Marlen Haushofer var också en bok som fungerade bra för vår bokcirkel att prata om. Den sämsta bokcirkelboken var hittills Stöld av babian av Anna Karolina. Nästan alla hade bara negativt att säga om den, hur de inte gillade stilen eller språket. Ett dött samtal (men jag kommer försöka skriva ett inlägg om de böcker av Anna Karolina jag har läst, så kanske kan mitt samtal fortsätta här på bloggen).

Film: Den senaste filmen jag pratade mycket om var Independence day 2: resurgeance. Japp, jag tror ni anar varför – det var storsågen som kom fram. Nu när jag tänker efter var det kanske inte en samtal, utan snarare jag som orerade om filmens brister, dumheter och fulheter på väg hem från bion. Jag tycker nog att det är svårare att prata om film än böcker och tv-serier. Kanske för att det helt enkelt tar kortare tid – vi ser en film från början till slut på ett par timmar, hinner inte tänka så mycket däremellan. En bok eller tv-serie är ofta konstruerad så att den ska hålla spänningen uppe, frågor ställs och besvaras inte på samma gång och det blir ofta pauser och avbrott mellan avsnitt och kapitel för oss att hinna tänka och prata. Eller vad tror ni?

Berättelser efter katastrofen

Två dystopier har blivit lästa, The girl with all the gifts av M.R. Carey och Station eleven av Emily St. John Mandel. De är olika, mycket olika. Spoilers ahead:

the_girl_with_all_the_gifts

I The girl with all the gifts får vi till en början följa ett barn, en flicka som heter Melanie. Hon behandlas som ett säkerhetshot, spänns fast i en rullstol innan hon tas någonstans, transporteras med laddat vapen mot huvudet. Ganska snart förstår vi att zombiekatastrofen har slagit till. En svamp eller parasit har infekterat människor, tagit över deras livform och ja – smittar via bett, blod, kroppsvätskor. Melanie är en zombie, men har ändå något slags medvetande kvar. Hon är som ett vanligt människobarn, men med instinkter farliga för alla andra människor. Känner hon människolukten, eller blodlukt, går det illa. Melanie får gå i skolan tillsammans med andra som henne. Inte för att man vill utbilda zombies, eller the hungries som de kallas, utan för att studera dem och komma underfund med hur de fungerar. Melanie har en favoritlärare, Miss Justineau som berättar sagor och historier för barnen. Det finns också andra vuxna med i berättelsen, militären som styr basen de befinner sig på, forskaren som försöker hitta ett botemedel. Men Miss Justineau är speciell för Melanie, för att Miss Justineau behandlar inte barnen och Melanie som ett monster eller försöksobjekt, utan som människor. Med hjälp av sagorna och berättelserna växer också Melanies värld, som annars bara består av en cell, ett duschrum och ett klassrum i en slags underjordisk bunkeranläggning. Saker som blommor, fåglar, moln och sköldpaddor är häpnadsväckande för Melanie. Otroligt sorgligt. Sagor är också en så stor del av vår, människans kultur. Melanie får höra grekiska gudasagor, legender som berättats i tusentals år. Det finns något mäktigt, och grundläggande i berättandet som stärker Melanie. Men så en dag kommer ett anfall på militärbasen där vi befinner oss i berättelsen. Mänskliga överlevare driver horder av hungries mot basens stängsel för att ta över den och ta deras material, livsmedel etc. En liten grupp forskare och militärer lyckas fly, och Miss Justineau tar med sig Melanie. Eftersom hon själv är en av zombiesarna blir hon inte attackerad och kan scouta omgivningarna för att säkerställa att de är säkra för människorna. Men, hon måste ha munkorg och handfängsel på sig. Världen utanför militärbasen är såklart en farlig plats. Fullt av hungries på platser där det varit människor och med sig fick de flyende endast ett begränsat lager av den kräm de smörjer in sig i för att dölja sin lukt. Utan krämen kommer de locka till sig hungries, och för varje dag, för varje timme som går kommer beslutet om vad de ska göra med Melanie närmare. För även hon påverkas ju av deras lukt. Tyvärr är också deras destination osäker, eftersom man inte hört av huvudbasen på ett tag…

Det här är underhållande läsning, med funderingar över barndom, mänsklighet, följderna av hur vi behandlar varandra. Svampen, Ophiocordyceps unilateralis, som infekterar människorna i boken finns och infekterar idag myror. Det är någonstans är det ett trovärdigt scenario, vilket gör det ännu mer skrämmande. En del frågetecken dock – varför fortsatte anfallarna jaga gruppen sen de flytt från basen? Och var hade alla vuxna hungries tagit vägen inne i staden? Hade de jagats, städats undan – gått till muren. Och slutet – ja, stor spoiler här – tänk om det var något annat som skulle få fröna att gro, inte eld, utan kyla t.ex.

stationelevenukhc

Station eleven är svårare att förklara är The girl with all the gifts. Här är det en pandemi av snabbdödande influensa som drabbar världen, men det är egentligen inte det viktiga i handlingen. Pandemin händer, men det viktiga är vad som sker före, och efter. Vi får följa en grupp människor som alla knyts samman av skådespelaren Arthur Levander. Han dör precis när pandemin bryter ut, på scen under ett framträdande av King Lear i Toronto. Vi får följa den unga barnskådelspelerskan som var på scen när det hände, den i publiken som sprang upp på scen för att ge HLR, Arthurs exfru, hans bästa vän etc.

Efter katastrofen, i den nya världen har inte många överlevt. Ett resande musik- och teatersällskap vid namn The traveling symphony, tar sig mellan bosättning till bosättning och framför konserter och Shakespeare-pjäser. Här hittar vi Kirsten, barnskådespelerskan som såg Arthur dör. Nu såhär tjugo år efter katastrofen har hon ingen levande släkting kvar, hon har två knivar intatuerade på handleden, alltid tre knivar i bältet och längtar efter tandvård. Men hon är fortfarande skådespelerska, och hennes käraste ägodel är en serie som utspelar sig på rymdstationen Station eleven. De kommer till en bosättning där de tidigare lämnat några medlemmar som de nu hoppar återförenas med. Där möter de en man som kallas profet. Han känns farlig, vill att de ska lämna en ung kvinna för att bli hans fru. På bosättningens kyrkogård hittar de gravar med sina vänners namn på, men inga kvarlevor verkar ligga begravda där. The traveling symphony flyr därifrån så fort de kan, på en väg de inte normalt skulle ta tagit, i jakt på sina försvunna medlemmar. Men när en efter en av medlemmarna förvinner längs vägen börjar de frukta att någon är efter dem. Här blir det otroligt spännande och jag kan bara inte sluta läsa, släcka lampan och somna – jag MÅSTE läsa vidare. Men Station eleven är inte en sån bok. Det ack så spännande avbryts av utdrag ur en biografi över Arthur Levander, en intervju med Kristen i en ny tidsskift utgiven av en bibliotekarie i den postapokalyptiska världen, kapitel om en annan karaktärs liv. Nej, Station eleven är en ganska lågmäld, eftertänksam bok. Så fylld av vemod och sorg över allt som gått förlorat, alla som gått bort, men ändå med ett sånt hopp om framtiden. Jag stannar ofta upp och läser om meningar, njuter av språket. Ganska ofta blir jag också irriterad, otålig över varför jag måste läsa om just det här eller just den personen. Men boken vinner över mig, det är en underbar läsupplevelse! Precis som vi kan hämta oss från katastrofer i våra liv kan vi kanske hämta oss från de stora katastroferna, eller hämta oss – men fortsätta utvecklas, fortsätta framåt.

Vi har sett och läst många dystopier nu i vågen efter Hunger games. Till skillnad från de många ungdomsdystopierna finns ingen makt att sätta sig upp emot. Alla människor är farliga, varenda en, ett potentiellt hot. Och ingen kan rädda världen, för världen är redan förlorad. Det finns de som väljer att ta sitt eget liv när katastrofen kommer. Andra fortsätter leva, fortsätter gå, fortsätter skapa. För det räcker inte bara att överleva…

Båda böckerna ska bli film, och skulle jag misstänker att The girl with all the gifts blir någon slags action/skräck-historia, medan Station eleven blir något helt annat – något jag måste se!

The girl with all the gifts: Läs mer och köp boken på engelska på AdlibrisBokus

På svenska heter den Flickan med gåvorna, läs mer och köp boken på AdlibrisBokus

Station eleven, läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Vattnet drar – inte en ungdomsbok

vattnet_drar

Jag och min man har tillsammans högläst Madeleine Bäcks Vattnet drar. Något som återkommit under läsningen för mig är jag ställt mig frågan ”varför marknadsförs det här som en ungdomsbok?”. Okej, kanske är det bara jag, som bibliotekarie som bryr mig om det här. En vanlig läsare läser boken, njuter, och sen är det klart. Jag läser och funderar på hur jag ska bokprata om boken, vilken hylla jag ska ställa den på (fantasy?), vart jag ska skylta med den, kan vi läsa den i bokcirkeln etc. Vad som är en bok för ungdomar respektive vad som är en bok för vuxna är ju dessutom lite klurigt. Det är svårt att sätta fingret på. Många ungdomar läser massor av vad jag skulle säga är vuxenböcker, och en del vuxna läser ungdomsböcker (dock främst bokbloggare verkar det som, om jag ska vara cynisk – och om jag ska vara ännu mer cynisk – främst kvinnliga bokbloggare). Men, en iakttagelse jag gjort, både i och utanför jobbet, är att många ungdomar har svårt att gå från ungdomsbok till vuxenbok. Frågan om varför ungdomar slutar läsa har förstås många fler svar, men jag har märkt att många har helt enkelt svårt att ta sig igenom en vuxenbok, att läsa ut den, och ger upp. Och när man till slut har vanan att inte läsa ut böcker, varför då ens börja? Man blir en ickeläsare (eller snarare en ickebokläsare). Från att ha varit en av de mellanstadieungarna som stormar biblioteket med sin klass och avfyrar sina ”har ni…”-frågor som med kulspruta mot en svettig bibliotekarie, börjar läsningen ta emot för många under högstadiet, och sen slutar ungdomarna läsa och till slut fuskar de sig igenom bokredovisningar på gymnasiet (hm, jag är visst lite cynisk idag). Börjar de läsa igen som vuxna? Kanske. Vi är väl många som nästan kräkts vid blotta åsynen av en bok i perioder efter timmar över kurslitteratur. Kanske är det likadant för dagens gymnasieelever. Nu snurrade jag visst iväg lite, jag skulle ju skriva om vad som är ungdoms- respektive vuxenbok, men det är sånt här jag tänker på mycket i och med min yrkesroll. Jag är skolbibliotekarie och mitt mål är att alla ska läsa en bok som passar och utvecklar deras förmåga. Jag älskar själv att läsa och vill så gärna sprida kärleken till böcker vidare… Pendlar ständigt mellan den pragmatiska inställningen ”läsning är viktigt för livet” till den romantiska inställningen ”läsning är livet” i mitt jobb. Men det viktigaste målet för mig är ju att få eleverna att läsa – gärna med glädje (+ MIK, källkritik, informationssökning och yada yada) .

Nåja, låt mig konstatera, Vattnet drar är inte en ungdomsbok, det är en vuxenbok. Varför? Jo, den handlar först och främst om vuxna människor. Vi får följa flera karaktärer, och vissa av dem är ganska unga, men alla måste väl ändå vara över 20? En är en frånskild, medelålders reporter och en annan en äldre kvinna som bor i skogen. Jag tycker också att berättelsen är lite för spretig för att vara en ungdomsbok. Den är inte svår, men för svår för en ungdomsbok. De skilda perspektiven börjar inte knytas ihop förrän efter ca. 200 sidor. Det är sex, våld, skräck, vilket absolut kan vara innehållet i ungdomsböcker men väldigt sällan på det här sättet. Det är som sagt jättesvårt att avgöra vad som är en ungdoms- resp. vuxenbok, men min bedömning är att det är en vuxenbok. Biblioteken i min närhet ställer den på ungdomshyllan, vissa på fantasy. I Motala har man ställt den på ”uvHc” – vilket jag tolkar som Ung vuxen (uvHc =smart!). Jag har liiite problem med young adult-begreppet. Tycker inte om när ett engelskt ord får en annan betydelse när vi använder det i Sverige än i originalkontext(i t.ex. USA används ”Young adult” som vi använder ”ungdomsbok”) men det kan jag ranta om i ett annat inlägg. Men jag håller med Motala, den passar inte de yngre ungdomarna, men kan däremot gärna läsas av de i sena tonåren och tjugoåren – och därefter! Av alla vuxna!

Vad tycker jag då om själva boken? Jag älskar’n! Det är jättesvårt att förklara handlingen så jag låter bli. Kolla boktrailern i stället. Men den är spännande, äcklig, förvirrande, sorglig, läskig och otroligt filmiskt skriven. Jag ser allt spelas upp framför ögonen på mig när jag läser eller lyssnar. Vi har en sommarstuga i familjen, inte i närheten av Hofors utan mer mot Järbo, Kungsberget-hållet men jag älskar ändå att läsa om de här miljöerna. De gamla bruksorterna, nu avfolkningsbygd, skogen och myrarna. Storvik passerar vi ofta och jag älskar att jag nu kan fantisera om vilket hus Kristers familj bor i eller var Beatas syster bor. Det är något intressant med de här orterna, som blomstrade för hundra år sedan men nu står utan framtidshopp. I boken får vi följa både de som flyttat därifrån och de som stannat kvar. Författaren drar i många trådar, men allt knyts inte ihop. Jag förstår inte riktigt vad det är som händer i Vattnet drar, och tycker slutet kommer för snabbt. Jag har fått veta för lite! Läser jag inte fortsättningen kommer jag bara minnas Vattnet drar som väldigt obehaglig men ett stort frågetecken. Men bra än så länge!

Spridda tankar:

Min favoritkaraktär är Krister – och hans föräldrar

Hur ska det gå för Shirin?

Harta – Äckligaste. Karaktären. NÅGONSIN.

Både Viktors och Jennys föräldrasituation och uppväxt – så jävla hemskt

Åter till frågan – varför marknadsförs den som en ungdomsbok? Ja, kanske för att den ska hitta till sina läsare. Jag tror att förlaget tänker att det är Cirkeln-folk som ska gilla det här… Eller vad tror ni? Tycker ni det är en ungdomsbok?

Läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörlaget

 

Sommarläsning del 1

Vi har gallrat i biblioteket och jag räddade undan två böcker till mig själv. Köksgudens hustru av Amy Tan som jag hört och sett nämnas många gånger och Sankt Markusnatten av Heller Strangerup som hade en helt otrolig inledning! Jag fastnade direkt.

Ide Munk födde sitt barn i en explosion. I samma ögonblick som jordemodern grep om den nyföddas huvud och axlar och drog till hördes braket. Väggarna skakade, rutor sprack och norrväggen rämnade från tak till golv. Flagor av puts och kalk föll ner på himmelssäng och brudkista, på tjänstekvinnor och pigor, och kalenderstaven dunsade ner från bordet och rullade bort mot gnistregnet från den öppna spisen.

Jordemodern blev stående framåtlutad vid förlossningsstolen med barnet i sina händer, medan hon sakta vred på huvudet uppåt. Ögonen satt som grå knappar fastsydda på det platta ansiktet, och de stirrade skräckslaget på Ide.

Så släppte hon barnet. Hon kastade det ifrån sig, som vore det glödande järn. Ett kort skrik trängde genom den glesa tandraden. Händernas stora, blodiga skovlar tog tag i kjolarna och hon rusade iväg.

De andra följde efter. De tumlade över varandra, stötte ihop i dörröppningen i en enda hög med vadmal och kämpade sig fria. Stegen visslade nerför vindeltrappan som råttor på blixtsnabb flykt, och Ide satt ensam kvar.

Klänningen var uppdragen kring midjan på henne. Tungt satte hon ner fötterna på golvet på ömse sidor om det tysta, döda barnet.

Utdrag från inledningen av Sankt Markusnatten av Helle Strangerup

Erkänn, du blir lite sugen på fortsättningen?

Slutligen, en bild på ett bokkort från Köksgudens hustru. Boken verkar ha varit populär 2003 och 2005 (och säkerligen innan dess), efter det datoriserade utlåningssystemet och inga utlån av Köksgudens hustru fanns registrerade där. Tio år senare gallrar jag boken och hoppas hinna läsa den i sommar.

Läskigaste framsidan någonsin?

29700046_o_1

”Vi är på väg till en enslig stuga. Ensamma. Precis som i en skräckfilm. Vem vet vad som väntar oss. Innan helgen är över kommer vi att vara döda. Moa-ha-ha…”

När Stella åker med sin syster Jorun och dennes pojkvän Herman till sommarstugan är det Herman som yttrar orden ovan. Sen kör de på någon som står på vägen. Kroppen flyger upp mot vindrutan med en duns. Innan Stella vet ordet av har Herman bestämt att de ska åka vidare, inte ringa polisen, inte ge hlr, bara åka vidare. Låtsas som inget har hänt, som att de inte körde på någon. För att få behålla körkortet. Men Stella kan inte glömma, situationen spelas upp igen och Herman blir mer och mer kontrollerande. Tar deras mobiler för att de inte ska kunna ringa och skvallra. Håller koll och observerar både Jorun och Stella. Samtidigt händer det konstiga saker. Någon tittar in genom Stellas sovrumsfönster på natten men lämnar inga spår. Killen de körde på börjar synas i sommarstugeområdet trots att han fortfarande ligger i koma på sjukhus. Stella vill inget annat än att åka hem, men får inte för Herman. Kommer de överleva helgen? Och vad är egentligen största hotet?

Innan helgen är över är en sommarlovsrysare av Kerstin Lundberg Hahn. Jag har faktiskt aldrig läst något av henne förut, men har haft kollegor som pratat varmt om både Barnkolonin (som ju också vann bokjuryn i ungdomsklassen 2013) och Skuggan i väggen (som vann bokjuryn 2012 i 9-12-klassen). Det var nog därför jag hade höga förväntningar på den här boken. Tyvärr blev jag lite besviken och hade lite svårt till att motivera mig själv till att läsa ut den. (Nu blir det spoilers!) Men visst, Herman är ingen trevlig typ och det kommer ett obehag krypande som växer i intensitet. Den falska myskänslan de tre försöker uppbåda i stugan rämnar när Stella testar gränserna och märker att Herman är stenhård och bara begränsar ännu hårdare ju mer Stella testar. Men hela det övernaturliga med komakillen som smyger runt hade jag kunnat vara utan. Det är inte läskigt utan bara förvirrande för mig. Särskilt när han faktiskt får fysisk form och dyker upp ut vattnet och det där. Hela den bra känslan försvinner. Och det förvirrande kärlekspirret Stella känner, med minikyssen i gästhuset blir jag också otålig över och känner mig helt ointresserad av. Riktigt spännande och nervbitande blir det först vid systrarnas flykt från stugan. Men som sagt, Herman är en riktigt creepy typ. Och jag uppskattar relationen mellan systrarna. Det värmer på slutet. Även om inte jag var överförtjust kan jag se att det här är en bok som kommer bli lånad av mina elever. Vilken framsida! Framsidan är definitivt mer läskig än boken – den säljer skräck! Är det den läskigaste framsida du sett eller vad?

Läs mer och köp boken på Förlaget, Adlibris, Bokus

Kalla kårar och frågetecken

9789163888496

Åh, Magnus Nordin – vilken skräckmästare! Jag har läst Hemsökta av Magnus Nordin. Den handlar om två tjejer som åker ut i skärgården för att vara husvakter en sommar. Det är ett slappt jobb, de ska damma då och då och vattna gräsmattan. Annars kan de slöglo på tv, äta ur det fyllda kylskåpet och bada nakna från bryggan. Elin och Denise har ganska nyligen blivit ihop och det finns lite osäkerhet där. Gillar de varandra lika mycket? Finns det ett ex med i bilden fortfarande? Men deras relation är inte det enda osäkerhetsmomentet, ganska snabbt börjar det hända obehagliga saker på ön (som vi visste att det skulle göra). Lampor går sönder, en kråka kommer underligt nära, och huset visar sig ha en olycklig historia. Jag är otroligt spökrädd och borde inte läsa såna här böcker. Vid ett tillfälle i läsningen blir det så läskigt att jag måste bryta för att gå och göra något annat. Men jag läser i alla fall ut boken, får veta varför det hänt läskiga saker, slår ihop bokens pärmar och känner mig nöjd. Allt hade ju en naturlig förklaring. Eller…? Sen kommer de kalla kårarna, när jag inser att det är flera saker som inte är förklarade, flera frågetecken som inte retts ut.

Nu blir det spoilers: Som kråkan? Hur förklaras den? En ovanligt tam kråka, tränad av häxgubben? För det kan ju inte ha varit gubben själv i sin häxhatt? Och var det alltså så att han drogade tjejerna med sina örter? Gav dem hallucinationer? Både vårdade och agiterade Denises sår? Elin verkade ju sova väldigt djupt. Men hur drogade han dem i så fall? Med maten i kylskåpet? Hur lätt var det att styra vad de skulle äta, när de skulle äta den? Man förstår ju att han lätt skulle kunna mickla med ramlösan han bjöd dem på, men maten i kylskåpet? Jo, okej, han verkar ju haft nyckel (och kunna stänga av larmet utifrån? Hade han också appen?) Vem var det Elin tyckte sig se simmandes i havet flera gånger? Bara lite av det jag funderade på efter att jag läst boken. Men detta verkar inte Elin och Denise fokusera på i sitt ”efterbrev” de skriver ett år efter den sommaren. Kanske är det jag som är dum. Vad säger ni andra som läst?

Jag vet att jag är lättskrämd. Just spöken har jag väldigt svårt för och kan absolut inte se spökfilmer (förutom Casper, min ultimata gråtfilm som barn). Men jag tycker Nordin gör det här bra. Det sitter en kil mellan Elin och Denise från början i och med deras osäkra relation. När det sen börjar hända saker vidgas den kilen. Att tjejerna är så ensamma, utlämnade till sig själva förstärker den obehagliga känslan. Denise som på slutet glider in och ut ur ett slags medvetande. Tjejerna är ensamma och isolerade både på ön och för varandra. Och hallucinationerna (om det är det de är) är så äckliga. Klafsande fötter, dyluktande katter som rivs. Jag tycker Hemsökta är en riktigt bra rysare! Skräck efterfrågas alltid av mina elever, så tack Magnus Nordin!

Läs mer och köp boken på Adlibris, Bokus, Förlaget

Vilse blir nog poppis

Nu har jag läst Vilse av Karina Berg Johansson, en bok jag tror är lätt att sälja in till ungdomarna. Den handlar om liv och död, kärlek och sex och ren, skär skräck.

Sex ungdomar hamnar vilse under en konfrimationsresa där de paddlar kajak (kanot?) i den jämtländska fjällvärlden. De väljer fel väg (flodfåra) och när de inte hittar resten av gruppen resonerar de att det bara är att fortsätta, de kommer hitta dem till slut. Men så går timmarna, dagarna. Maten tar slut. De har ingen täckning så de kan inte ringa efter hjälp. Och hela tiden tränger de längre in i en ensam galnings territorium. Mer om detta nedan. Det är en spännande berättelse jag tror många ungdomar kommer gilla, även om jag tror att de många berättarperspektiven kan bli lite förvirrande. Det är fyra av de sex ungdomarna som berättar, och jag som vuxen saknar de andra två ungdomarnas röster och tankar. Jag hade gärna fått titta in i Victors huvud, som är lite av ”the bad guy” i gruppen, få se hur han tänker och resonerar. Lovisa, som har skinn på näsan, hade också varit intressant att följa. Men för mina grundskoleungdomar tror jag att fyra röster är mer än tillräckligt. Ledtrådar om hur ungdomarna har det hemma ges sparsamt men väldigt tydligt, vilket är tacksamt för ungdomar att tolka.

Och nu kommer det spoilers med mina tankar: Unga tjejer och sex, jag vet inte vad jag ska tänka om det. I Vilse har, tycker jag, alla tre tjejer lite problem med sex. Elsa har utsatts för något slags övergrepp av mammans nya kille, Lovisa har ihop det med en äldre konfaledare som visserligen är förlovad och ska gifta sig snart men har lovat att han ska officiellt bli ihop med Lovisa när hon fyller 15. Lovisa verkar visserligen ge sitt samtycke till deras sexuella aktiviteter men det är klart att jag som vuxen blir orolig och avskyr Erik (ledaren – och hur gammal är han egentligen om han ska gifta sig?). Frida, stackarn, verkar vara med i en sekt? Men hon är så pilsk att det enda hon tänker på är att få ligga. Det är iofs uppfriskande att få läsa om en kåt, ung tjej men visst ringer det lite varningsklockor om hennes uppmärksamhetssökande. Att hon vill ligga med vem som helst, när som helst, var som helst känns så… desperat. Är hon nymfoman? Sexmissbrukare? Vad tror ni andra som läst? De tre killarna har inte alls samma problematik med sex. Ja Victor verkar ju iofs tycka att det är viktigast i världen och jag tycker inte han är så snäll (över huvud taget) mot tjejerna (eller någon). Men han stannar ändå vid Elsas nej. Zac och Daniel har i stället andra problem. Daniel är mobbad och osäker. Zac blir misshandlad hemma och är kär i kompisens flickvän. Ingen är helt utan bekymmer och så är det väl i livet.
Nu till den galne mördaren. Vem är det här? Hur har han hamnat där? Är det också någon sekt, ett patriarkalt samhälle som gått överstyr? Det här vill jag veta mer om! Hur tillåter samhället att en ung pojke lever ute på fjället, slutar tvätta sig och lever på grillade lämlar och en korv då och då? Ja ja, jag vet att polisen var med på det, men ändå – vem var han? En uppföljare om detta tack!

Läs mer om boken eller köp den på adlibris, bokus och förlaget