Maresi och jag skulle vara vänner

9789515240132-628x1024

Jag är kanske sist på Maria Turtschaninoff-bollen, men guuu vad jag tyckte om Maresi – krönikor från det röda klostret.

Maresi är namnet på huvudpersonen i boken. Hon bor i Det röda klostret, en tillflyktsort för kvinnor som kommer dit för att studera och ta del av urmoderns kraft. Det skälls en hel del på att fantasy tar med sig könsmaktsordningen in i helat andra världar, med rätta, och så är det även här. Skillnaden är att kvinnorna i det röda klostret vet att detta är ett problem. Därför är män förbjudna i klostret. Maresi har en fattig och hemsk barndom bakom sig, men nu är hon rätt person på rätt plats i klostret. Hon får äta sig mätt, gå på lektioner, smyga in i biblioteket och läsa på kvällarna (Turtschaninoff vet ju hur man säljer in boken till bibliotekarier i alla fall) och delta i gemenskapen med de andra kvinnorna och flickorna på ön. Men så en dag kommer en ny flicka till ön, och vi får veta att hennes ankomst följer efter dåliga omen.

Det jag uppskattar med boken är något som med tiden blivit mer och mer ovanligt i ungdomsböcker – det får ta lite tid för läsaren att komma in i berättelsen, för att förstå allt. Det är inget stort dramatiskt som händer pang bom de första sidorna för att väcka läsarens intresse och som senare måste underhållas med nya dramatiska händelser, utan snarare ett berättande som väcker läsarens nyfikenhet. Jag läser och vill förstå hur allt hänger ihop, vad det är för värld berättelsen utspelar sig i och slukar hungrigt de små ledtrådar som Turtschaninoff lägger ut. Jag läser mellan raderna och drar slutsatser, vill hela tiden veta mer. Jag älskar det! Kanske för att jag är uppväxt med den här typen av berättande, i alla fall intalar jag mig att det är lite gammaldags, eller åtminstone att det var vanligare förr. Jag kikar runt lite på vad andra säger om Maresi, och en del klagar på att den är seg och långsam, att inget händer. Jag njuter i stället av att få vara med på färden. Kanske njuter jag extra mycket för att det är fanatsy som berättas på det här sättet, fantasy när den är som bäst.

Nu har jag bara en önskan: Gör ett öppen värld-spel som utspelar sig i Turtschaninoffs fantasyvärld. Tänk er att utforska ön och det röda klostret, smyga bakom murar och kämpa mot onda snubbar. Vilken dröm!

Läs mer om boken och köp den på: Adlibris, Bokus, Författarens hemsida

 

 

Annonser

Grön utmaning från Kulturkollo!

Veckans utmaning från Kulturkollo är att nämna vår grönaste favorit i kultursvängen.

Jag väljer att berätta om en skönlitterär bok som inspirerat mig i min odling:

Skuggan av ett år av Hannah Richell var en bok som inte lämnade så djupa spår i mig – förutom att jag skrev upp en växt på min ”måste ha-lista”. I boken berättas om en stuga vid en sjö, dit ett gäng ungdomar flyttade året efter universitetet för att få vara fria i stället för att vara löneslavar. Drömmen var att kunna leva av det jorden och sjön gav. Men året som går blir långt ifrån en drömtillvaro, med både hunger och konflikter… Många år senare får en kvinna ett brev med en nyckel till stugan (varför händer detta aldrig mig???). Hon flyr sitt krånglande äktenskap genom att åka dit, börjar renovera huset och upptäcker sakta det förflutna. En växt som finns på tomten runt stugan, och som finns torkad i huset är Judaspenningar, en blomma som får silvriga, nästan genomskinliga och papperstunna frökapslar när de torkar. En vacker blomma tyckte jag efter att ha googlat på växten i boken och den flyttade direkt in på min önskelista (men har inte flyttat in i min trädgård än).

256px-LunariaAnnua2

Foto: Christian Fisher

Andra odlingsinspirationer hittar man i Anne på Grönkulla-böckerna, som var de böckerna som gjorde mig till naturromantiker. Snödrottningen, vildapeln i skogen, narcisserna som växer runt lilla stugan i skogen… Tänk vad besviken jag blev när jag insåg att narcisser var samma sak som påskliljor! Den besvikelsen har jag nu kommit över. Älskar dem och älskar fortfarande Anne på Grönkulla!

Varför skillnad på prispengar i Crimetime Specsavers Award?

Var inne ock kikade på hur man kunde rösta i Crimetime Specsavers Award när jag noterade skillnaden i priser för vinnaren i de olika kategorierna. Det finns två kategorier där vi läsare kan rösta på vår favorit: Årets deckardebut och Årets barndeckare.

Den som vinner i kategorin Årets deckardebut vinner:

  • 10 000 kronor
  • Ett komplett par valfria glasögon från Specsavers
  • En fin statyett

Den som vinner i kategorin Årets barndeckare vinner:

  • 10 000 kronor att ge till ett valfritt läsfrämjande projekt
  • Ett komplett par valfria glasögon från Specsavers
  • En FUL statyett (nej, skämta bara, en fin ska det vara)

Deckardebutanten får alltså 10 000 kr att stoppa i fickan medan den som skriver för barn får donera pengar till ett läsfrämjande projekt. Det är inte det att jag tycker illa om läsfrämjande projekt, snarare tvärtom, men jag förstår inte varför det ska vara en skillnad? Har barnboksförfattare det riktigt fett så de behöver inte några pengar? Är debutanterna helt obrydda vad gäller läsfrämjande projekt?  Kanske barnboksförfattare är goda altruister allihopa och skulle vägra ta emot pengarna? Eller anses inte barnlitteratur lika fin som litteratur för vuxna, och därför är de inte värda pengar (men alla vill att barn ska läsa så därför får de pengarna istället, genom projekt)?

Aja, 10 000 är väl inget att bråka om egentligen, men lite sur blir jag. Hade gärna sett att båda kategoriers vinnare fått både pengar själva och till läsfrämjande projekt. Eller vad säger ni andra?

Kanske ska man tacka för att ni i alla fall har en barnbokskategori? Tack.

Och hur blev det med min röst i tävlingen? tyvärr har jag inte läst någon av årets nominerade så jag lade ner min röst, men gå in ni andra och rösta: https://www.specsavers.se/crimetimeaward2017

Rekommenderad läsning: Lögnerans träd

Jag tror jag har läst en av årets bästa böcker: Lögnernas träd av Frances Hardinge. Jag blev glad när jag upptäckte att det var jag inte ensam om att tycka. Inte så konstigt egentligen, för boken är fantastisk!logneras_tdcmyk_13089

Lögnernas träd utspelar sig på 1800-talet i Storbritannien, och har den fjortonåriga flickan Faith i huvudrollen. Hon flyttar tillsammans med sin familj hals över huvud till en ö utanför Englands kust eftersom hennes pappa, den berömde prästen och forskaren, har anklagats för forskningsfusk. Familjen hoppas kunna fly skandalen genom att flytta till den avlägsna, isolerade ön. Faith avgudar sin pappa och känner djup samhörighet med honom, mycket mer än med hennes mor, men eftersom Faith är flicka är hennes handlingsutrymme begränsat. Trots att hon också är intresserad av geologi och vetenskap är det inget som uppmuntras, hon ska i stället vara tyst, fin och snäll. Men Faith är inte sådan, och genom hennes lojalitet och nyfikenhet får hon reda på att hennes pappa har hemligheter och gömmer något som han är rädd för att andra vill stjäla, en mystisk växt. Så hittas hennes pappa död en dag, och Faith tror att han kan ha blivit mördad för sina hemligheter. Tyvärr tror de flesta andra att hennes pappa tog självmord, en hemsk synd och detta ställer till med mycket bekymmer för de efterlevande. Faith bestämmer sig för att försöka rentvå sin fars namn och ta reda på vad som verkligen hände.

Det här är en bok som vill prata om så mycket, och lyckas! För det första är det en spännande detektivhistoria. Men det är också en bok om vetenskap och vetenskapshistoria, om tro och tvivel i en tid då Darwins idéer revolutionerade världen. Det är en bok om kvinnor, och kvinnors roll i familjen och i samhället. Det är en bok om söka sanningen om vissa saker och upptäcka den om andra. Om lögners gift och det dåliga samvetet. Om relationen mellan föräldrar och barn… Det finns helt enkelt mycket att tänka på och mycket att prata om med andra som också läst. Det är en bok jag riktigt slukade och även om det är en ungdomsbok rekommenderar jag den till alla! Läs den!

Läs mer om boken och köp den på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken med den engelska titeln The Lie Tree på: Adlibris, Bokus

Tematrio påskekrim

Lyran ber oss lista tre bra deckare. Nedan kommer mina val. Klicka på titeln för att läsa mer om vad jag skrivit om de olika böckerna.

Generation Loss av Elizabeth Hand

Orden lässug och mardrömskänsla sammanfattar min upplevelse av boken Generation Loss. Ni vet när man avslutar ett kapitel, borde stänga igen boken för att gå och göra något annat men sitter kvar för man MÅSTE läsa lite till! Det är lässug! Jag vet också att jag läst en bra bok när jag har minnen av VAR jag läste den. Just denna, i en fåtölj med ryggen mot ett soligt fönster i sommarstugan. Men trots den trevliga miljön hade jag lite för hög puls när jag läste, det var så läskigt, så spännande samtidigt som tanken svindlande… Ett tips till alla som inte läst den!

One for the money av Janet Evanovich

Jag minns även VAR jag läste One for the money av Janet Evanovick. Jag var 18 år och hade upptäckt stadsbibliotekets deckarhylla. Två serier jag plöjde var Janet Evanovichs nummer serie (första delen heter något med one, andra något med two osv.) och Sue Graftons alfabetsserie. Redan då gillade jag kvinnliga deckarförfattare som skriver om kvinnliga huvudkaraktärer, inser jag nu. One for the money gav mig också ett lässug som hette duga, jag satt lutad mot ett element i badrummet och läste sista tredjedelen av boken – just för att jag inte kunde sluta läsa, jag var tvungen att få veta hur det gick. I många år bevakade jag när Evanovichs släppte en ny bok, men något hände, antingen förändrades min smak eller så blev böckerna skitdåliga. Jag gav upp någonstans vid bok nummer 17-18, då det kändes som att historien gått på repeat allt för många gånger… Vågar inte riktigt läsa om One for the money, är rädd för att den inte håller. Någon annan som läst den nyligen?

The beautiful dead av Belinda Bauer

Den bästa deckaren jag läst på senare tid är Belinda Bauers The beautiful dead, eller De vackra döda som den heter på svenska när den släpps i år. Om du läser den, var beredd på att den rivstartar i full fart. Hjärtklappning utlovas redan de första sidorna!

Jag ger dig solen inte min kopp te

22463882Jag har läst många hyllningar av Jandy Nelsons I’ll give you the sun, eller Jag ger dig solen som den heter på svenska. Dessutom har boken överösts av priser, bl.a. Printz award (som ju är ett av de finaste pris en engelskspråkig ungdomsbok kan få!). Därför var mina förväntningar på topp när jag började läsa, vilket aldrig är en bra utgångspunkt för det är svårt att leva upp till höga förväntningar. Jag ger dig solen handlar om tvillingarna Noah och Jude som bor i Kalifornien med sina föräldrar. Berättelsen har delats upp i två tidsperspektiv och tidsperspektiv. Det berättas från Noahs synvinkel när tvillingarna är 13 år och ur Judes synvinkel när de är 16 år. På dessa tre år har det hänt mycket och personlighetsmässigt har tvillingarna inverterat. När de är 13 år är det Jude som har alla kompisar och festar medan Noah är en ensam kuf som drömmer om att komma in på konstskola. När de är 16 år är det i stället Noah som super och har fester för sina vänner, medan Jude försöker göra sig osynlig och vars enda vän är hennes döda farmor, som hon ser sväva omkring sig och pratar med. Vad som hände under dessa två åren och vad det var som orsakade dessa personlighetsförändringar är vad boken berättar, men den handlar också om så mycket mer. Det finns mer än ett par starka kärlekshistorier med, och det handlar om att bli vuxen, hitta sin väg i livet, svek och sorg, och om relationen mellan föräldrar och barn. Och det är det sistnämnda, relationen mellan föräldrar och barn som jag tycker mest om i Jag ger dig solen. Jag tycker Jandy Nelson fint beskriver problemen, att känna att man inte lever upp till en förälders förväntningar, att som tonåring plötsligt inse att ens föräldrar bara är människor med brister och fel som alla andra. Hon beskriver också det fina, som när föräldrarna inser att deras barn har blivit vuxna, eller egna personer. När man lär känna varandra på riktigt.

Mer skeptiskt inställd är jag till kärlekshistorien mellan Jude och Oscar. Det är instalove, regnbågar och geléhallon samtidigt som djup åtrå. Jag köper det bara inte. Jag vet att jag borde gilla hur Jude kommer ut ur sitt skal, hur hon vågar igen, hur Oscar inte är perfekt, hur ingen karaktär är perfekt. Men det är för mycket instalove, det bara händer utan att förklaras tycker jag.

Det jag också tycker mindre om i Jag ger dig solen är det den blivit så hyllad för: språket. Jag irriterar mig på det hela vägen igenom. Det är metaforer överallt, hela tiden, och språket är överlag så blommig att jag får allergi. Som ett exempel på vad jag menar, två meningar från slumpmässigt uppslagna sidor:

”Jag börjar springa, börjar förvandlas till luft, det blå hänger ner från skyn, släpar efter mig när jag förvinner in i allt det gröna, nyans efter nyans av grönt, det virvlar och blandas till gult, helt sjukt – gult! – sedan störtdyker det in i de punkhårslila lupinerna: lila överallt.”

”Två år av begravd smärta spränger upp i mig, jag sköljs bort i en flodvåg av tio tusen oceaner av sorg.”

Helt ärligt tycker jag att språk som detta är tröttande att läsa, och jag avbryter många gånger läsandet för att kolla telefonen, surfa, gå och glo i kylskåpet eller annat. Texten håller helt enkelt inte kvar min uppmärksamhet. Och trots att jag ibland tycker att boken är bra (främst när det handlar om Noah och Brian), blir jag faktiskt lättad när boken äntligen (!) är slut. Jag vet faktiskt inte om jag kommer ge mig på något av Jandy Nelson igen.

Läs mer om boken eller köp den på svenska med titeln Jag ger dig solen på: Adlibris, Bokus, Förlaget

Läs mer om boken eller köp den på engelska med titeln I’ll give you the sun på Adlibris, Bokus, Författarens hemsida