Kvinnlig karaktär som bryter könsrollen

13066752_o_3

Som jag tidigare nämnt läste vi Stöld av babian i min bokcirkel på jobbet. Det blev verkligen ingen hit. Deltagarna klagade på att språket, karaktärerna, intrigen. Någon som läst Lapidus tyckte det var en fräck kopia. Själv läser jag sällan svenska deckare. Medveten om att jag generaliserar grovt tycker jag att de ofta är förutsägbara och jag blev helt enkelt trött på att läsa om kvinnor som råkar illa ut hela tiden (vilket iofs händer i utländska deckare också). Så Anna Karolinas Stöld av babian var den första svenska deckaren för mig på ett tag, några år antagligen. Jag håller med om kritiken mot språket, dialogen och deckarintrigen som var slarvig. Men det fanns något där som jag tyckte var intressant – den kvinnliga huvudkaraktären. Amanda är polis. Hon blev polis för att hon ville utreda sin systers självmord mer. Hon förför och har ett förhållande med polisen ansvarig för utredningen kring sin systers död. Hon förför och har ett förhållande med sin systers knarklangare. Amanda är ISKALL. Aldrig har jag stött på en kvinnlig karaktär som tillåts vara så målmedveten, så kylig. Hon har sex med snubbar hon inte gillar, tänker inte mer på det. Jag tror jag aldrig stött på en skildring av en kvinnlig karaktär som tar så lätt på sex. Det är inte så att hon ligger runt med alla, men det är bara sex. No big deal. Det tycker jag om. Anna Karolina bryter många tabun med sin huvudkaraktär. I uppföljaren Står dig ingen åter har det gått några år och Amanda är ensamstående mamma med tvillingar. Och ibland är hon en dålig mamma. Som när hon lämnar ungarna i bilen för att följa efter en misstänkt, eller får knarkhallucinationer när hon kör barnen till dagis. Missförstå mig inte, Amanda är inte iskall inför och mot sina barn, hon älskar dem mest av allt. Men hon är fortfarande målmedveten, har fortfarande ögonen på bollen och tänker inte låta något hindra henne. Och jag som läsare är på Amandas sida, även om jag inte tycker att allt hon gör är bra eller lämpligt. Gång på gång när jag läser förundras jag över hur Amanda beskrivs, hur hon får vara.

13069838_o_1

Även i Står dig ingen åter är själva deckarintrigen inget att hänga i julgranen. Jag vet vem skurken är ganska snabbt. Men jag kan inte låta bli att känna att det inte spelar så stor roll. Jag läser inte Anna Karolina för spänningen, twisterna, mysteriet. Jag läser för karaktärernas skull. Det är Amanda och Adnan som är de intressanta. De övriga karaktärerna är tyvärr mest som schabloner, onda, puckade, mansgrisar (många mansgrisar). Adnan var den som försåg Amandas nu döda syster med knark. När vi möter honom i boken har han nyligen släppts från fängelset. Han ser få alternativ till att fortsätta sin kriminella bana, men vill hålla sig undan knarket. När han möter Amanda och inleder ett förhållande med henne är det något som bryter mot tidigare mönster. Kanske finns det en chans till att han kan vända om sitt liv? Men först behöver han pengar, mycket pengar, för att betala av en gammal skuld. Med några vänner börjar han planera ett värdetransportrån. Vad han inte vet är att Amanda är polis, och att deras förhållande inte är en slump från hennes sida. I Stöld av babian tycker jag Adnan är lite väl dum, men hans karaktär växer i Står dig ingen åter. Han bär både ilska och smärta efter att ha fått veta att Amanda är polis, och vad hände med rånbytet som Amanda tog men polisen påstår att de aldrig hittade? Att han dessutom är efterlyst med koppling till polismord gör inte hans liv lätt. Men det som smärtar mest är att hans mamma dog efter en hjärtattack. Adnan klandrar sig själv och sitt kriminella leverne. Resten av familjen har tagit avstånd från honom. Han gömmer sig i Kambodja för vad har han kvar? När en vän dyker upp och vill ha hem honom är det svårt att säga nej. Han vill ingå i ett sammanhang och gemenskap. Och så kan han inte sluta tänka på Amanda… Adnan är en skurk jag bryr mig om, egentligen en good guy (jag tvivlar inte en sekund på att han står på Amandas sida), som jag hela tiden hoppas det ska gå bra för. Och visst vill jag att det ska bli Adnan och Amanda, lyckliga i alla sina dagar…

Läs Anna Karolinas deckare om du vill läsa om en omöjlig kärlekshistoria, där huvudkaraktärerna inte går i svart eller vitt utan fram och tillbaka över gråskalan. Läs inte om du är ute efter en oförutsägbar, smart deckarintrig.

Har ni tips på andra kvinnliga karaktärer som beter sig på ett sätt som är utanför ”normen”?

Läs mer och köp Stöld av babian på AdlibrisBokusFörlagetFörfattarens hemsida

Läs mer och köp Står dig ingen åter på AdlibrisBokusFörlagetFörfattarens hemsida

Arvet efter dig – inget för mig

Jag läste Livet efter dig på ett flygplan för några år sedan. Grät, hulkade, snyftade. De andra på planet måste trott att jag var galen. Sen fick jag nys om Sophies historia – åh vad härlig den lät. Frankrike, andra världskriget, värdshus, konstnärer… Men under själva läsningen tyckte jag det vare något som skavde. Kanske för att jag just läst Kodnamn Verity och i den uppenbara jämförelsen om det ockuperade Frankrike förlorade Sophies historia. Inte minst för att slutet var så… kladdigt. Lite för sött och sliskigt, lite för lyckligt. Men jag fortsatte läsa Jojo Moyes. Last letter from your lover, nåja, ingen fullträff men det skriver man ju inte varje gång. Sen 100 mil, ja den var fin men oj så förutsägbar. Och börjar det inte bli tröttsamt med alla lyckliga slut? Det var ju en av poängerna med Livet efter dig, det blev inget lyckligt slut trots att man hoppades och längtade. Men nu, lyckligt och kladdigt varje gång.

moyes_arvet_high_webb

Nåja, nu kom ju uppföljaren till livet efter dig. Och det kanske var något år sen jag läste Moyes sist. Jag börjar läsa och jag tänker – vad är det här? Det är inte ens bra? Så förutsägbart och.. någon slags tillkämpad humor? Oj, pappan kommer ner efter tuppluren helt blå i ansiktet. Han har inte märkt något själv, men när han sov målade barnen hans ansikte blått med filtpenna. Inte ens när han vaknar och går omkring märker han att han är blå som en smurf i hela ansiktet. Oj så roligt (not). Ursäkta, men är det bara jag i hela världen som faktiskt kan se min egen näsa, mina egna kinder? Har jag så konstig fysik, så stor näsa, så smidiga ögon? Jag tror de flesta skulle se om de var blå på näsan. Jag tror de flesta skulle vakna om någon ritade en i ansiktet (han sov, var inte fyllemedvetslös). Nej, den här boken är ju inte rolig, bara DUM. Usch. Orkar inte ens läsa klart den, men är tämligen säker på att den slutade lyckligt. Jag drar mig för att fortsätta läsa Moyes, det verkar bara bli sämre och sämre. Nu släpper hon en ny bok , Toner i nattenska man våga sig på att läsa den?

Har jag vuxit ifrån feel good eller finns det någon annan som också upplevt detta med Moyes?

Läs mer om boken och köp den på svenska på: AdlibrisBokusFörlaget

Läs mer om boken och köp den på engelska på: AdlibrisBokus

 

Tips på tv-serier och böcker att prata om

En tisdagsenkät från Kulturkollo: http://www.kulturkollo.se/2016/08/23/veckoutmaning-tipsa-oss-om-din-basta-bokcirkelbok/

Det finns ju böcker/låtar/filmer/TV-serier som passar så fantastiskt fint att prata om i en bokcirkel, runt fikabordet på jobbet eller med goda vänner och veckans utmaning är helt sonika att tipsa om en personlig favorit som passar bra att prata om. Vad är det som gör den så bra? Varför fyller den samtal i timmar?

TV-serier: Jag har ingen tv, har aldrig haft någon sen jag flyttade hemifrån. Men jag brukar säga att även om jag inte har någon tv, ser jag jättemycket på tv. Dock brukar jag inte ha så mycket att prata om med mina kollegor runt fikabordet på måndagsförmiddagen när helgens tv-kvällar avhandlas. Jag ser inte på vad som sänds på linje-tv klockan åtta och nio på fredagar och lördagar. Hatar program som Idol, Lets dance och Så ska det låta. I stället är det min man jag pratar om tv med. Jag minns en gång vi satt i bilen på väg till sommarstugan och i timmar pratade om första säsongen av tv-serien Fargo. Varför vi såg så många nyanser av grönt, karaktärernas känslor och hur sympatierna skiftade allt eftersom avsnitten gick. Det som gjorde Fargo så bra att prata om var att alla frågor inte blev besvarade, att det fanns mycket att tänka på och att jag som tittare ifrågasatte det karaktärerna sa och förklaringarna de gav. Se den, i alla fall första säsongen! Andra tv-serier vi pratat mycket om, jag och min man, är första säsongen av True detective (om mansrollen och kvinnorna), The Americans (om karaktärerna och deras motstridiga känslor och lojaliteter), Game of thrones (särskilt senaste säsongen som gått off book!). Det händer också att jag brukar recappa avsnitt av The good wife och The bachelor/bachelorette för min (stackars) man på våra hundpromenader när jag tycker att det hänt något intressant där. Och just nu tänker jag, som alla andra (förutom mina kollegor vid fikabordet), mycket på Stranger things… Som sagt, jag har ingen tv, men ser mycket på tv.

Böcker: Vi har en relativt nystartad bokcirkel för personalen på jobbet där vi endast hunnit läsa en handfull böcker, men den bästa att prata om hittills var John Williams Stoner. Inte för att jag tyckte det var den bästa boken utan för att vi upptäckte så olika saker i den. Jag snöade helt in på att Stoners fru, det faktum att han våldtog henne, varför hon valde att leva med honom (jag köper inte att hon bara var ond – såsom Stoner tror), hennes handlingsutrymme. Andra fokuserade helt på Stoner, lycka eller lärarrollen, och det kändes som att vi i samtalet hjälpte varandra med att hitta nya saker och vinklar i texten. Jag kände läsupplevelsen svälla och förstoras inom mig under samtalet. Det kändes som att det är så en bokcirkel ska vara, men tyvärr inte alltid blir. Väggen av Marlen Haushofer var också en bok som fungerade bra för vår bokcirkel att prata om. Den sämsta bokcirkelboken var hittills Stöld av babian av Anna Karolina. Nästan alla hade bara negativt att säga om den, hur de inte gillade stilen eller språket. Ett dött samtal (men jag kommer försöka skriva ett inlägg om de böcker av Anna Karolina jag har läst, så kanske kan mitt samtal fortsätta här på bloggen).

Film: Den senaste filmen jag pratade mycket om var Independence day 2: resurgeance. Japp, jag tror ni anar varför – det var storsågen som kom fram. Nu när jag tänker efter var det kanske inte en samtal, utan snarare jag som orerade om filmens brister, dumheter och fulheter på väg hem från bion. Jag tycker nog att det är svårare att prata om film än böcker och tv-serier. Kanske för att det helt enkelt tar kortare tid – vi ser en film från början till slut på ett par timmar, hinner inte tänka så mycket däremellan. En bok eller tv-serie är ofta konstruerad så att den ska hålla spänningen uppe, frågor ställs och besvaras inte på samma gång och det blir ofta pauser och avbrott mellan avsnitt och kapitel för oss att hinna tänka och prata. Eller vad tror ni?

Berättelser efter katastrofen

Två dystopier har blivit lästa, The girl with all the gifts av M.R. Carey och Station eleven av Emily St. John Mandel. De är olika, mycket olika. Spoilers ahead:

the_girl_with_all_the_gifts

I The girl with all the gifts får vi till en början följa ett barn, en flicka som heter Melanie. Hon behandlas som ett säkerhetshot, spänns fast i en rullstol innan hon tas någonstans, transporteras med laddat vapen mot huvudet. Ganska snart förstår vi att zombiekatastrofen har slagit till. En svamp eller parasit har infekterat människor, tagit över deras livform och ja – smittar via bett, blod, kroppsvätskor. Melanie är en zombie, men har ändå något slags medvetande kvar. Hon är som ett vanligt människobarn, men med instinkter farliga för alla andra människor. Känner hon människolukten, eller blodlukt, går det illa. Melanie får gå i skolan tillsammans med andra som henne. Inte för att man vill utbilda zombies, eller the hungries som de kallas, utan för att studera dem och komma underfund med hur de fungerar. Melanie har en favoritlärare, Miss Justineau som berättar sagor och historier för barnen. Det finns också andra vuxna med i berättelsen, militären som styr basen de befinner sig på, forskaren som försöker hitta ett botemedel. Men Miss Justineau är speciell för Melanie, för att Miss Justineau behandlar inte barnen och Melanie som ett monster eller försöksobjekt, utan som människor. Med hjälp av sagorna och berättelserna växer också Melanies värld, som annars bara består av en cell, ett duschrum och ett klassrum i en slags underjordisk bunkeranläggning. Saker som blommor, fåglar, moln och sköldpaddor är häpnadsväckande för Melanie. Otroligt sorgligt. Sagor är också en så stor del av vår, människans kultur. Melanie får höra grekiska gudasagor, legender som berättats i tusentals år. Det finns något mäktigt, och grundläggande i berättandet som stärker Melanie. Men så en dag kommer ett anfall på militärbasen där vi befinner oss i berättelsen. Mänskliga överlevare driver horder av hungries mot basens stängsel för att ta över den och ta deras material, livsmedel etc. En liten grupp forskare och militärer lyckas fly, och Miss Justineau tar med sig Melanie. Eftersom hon själv är en av zombiesarna blir hon inte attackerad och kan scouta omgivningarna för att säkerställa att de är säkra för människorna. Men, hon måste ha munkorg och handfängsel på sig. Världen utanför militärbasen är såklart en farlig plats. Fullt av hungries på platser där det varit människor och med sig fick de flyende endast ett begränsat lager av den kräm de smörjer in sig i för att dölja sin lukt. Utan krämen kommer de locka till sig hungries, och för varje dag, för varje timme som går kommer beslutet om vad de ska göra med Melanie närmare. För även hon påverkas ju av deras lukt. Tyvärr är också deras destination osäker, eftersom man inte hört av huvudbasen på ett tag…

Det här är underhållande läsning, med funderingar över barndom, mänsklighet, följderna av hur vi behandlar varandra. Svampen, Ophiocordyceps unilateralis, som infekterar människorna i boken finns och infekterar idag myror. Det är någonstans är det ett trovärdigt scenario, vilket gör det ännu mer skrämmande. En del frågetecken dock – varför fortsatte anfallarna jaga gruppen sen de flytt från basen? Och var hade alla vuxna hungries tagit vägen inne i staden? Hade de jagats, städats undan – gått till muren. Och slutet – ja, stor spoiler här – tänk om det var något annat som skulle få fröna att gro, inte eld, utan kyla t.ex.

stationelevenukhc

Station eleven är svårare att förklara är The girl with all the gifts. Här är det en pandemi av snabbdödande influensa som drabbar världen, men det är egentligen inte det viktiga i handlingen. Pandemin händer, men det viktiga är vad som sker före, och efter. Vi får följa en grupp människor som alla knyts samman av skådespelaren Arthur Levander. Han dör precis när pandemin bryter ut, på scen under ett framträdande av King Lear i Toronto. Vi får följa den unga barnskådelspelerskan som var på scen när det hände, den i publiken som sprang upp på scen för att ge HLR, Arthurs exfru, hans bästa vän etc.

Efter katastrofen, i den nya världen har inte många överlevt. Ett resande musik- och teatersällskap vid namn The traveling symphony, tar sig mellan bosättning till bosättning och framför konserter och Shakespeare-pjäser. Här hittar vi Kirsten, barnskådespelerskan som såg Arthur dör. Nu såhär tjugo år efter katastrofen har hon ingen levande släkting kvar, hon har två knivar intatuerade på handleden, alltid tre knivar i bältet och längtar efter tandvård. Men hon är fortfarande skådespelerska, och hennes käraste ägodel är en serie som utspelar sig på rymdstationen Station eleven. De kommer till en bosättning där de tidigare lämnat några medlemmar som de nu hoppar återförenas med. Där möter de en man som kallas profet. Han känns farlig, vill att de ska lämna en ung kvinna för att bli hans fru. På bosättningens kyrkogård hittar de gravar med sina vänners namn på, men inga kvarlevor verkar ligga begravda där. The traveling symphony flyr därifrån så fort de kan, på en väg de inte normalt skulle ta tagit, i jakt på sina försvunna medlemmar. Men när en efter en av medlemmarna förvinner längs vägen börjar de frukta att någon är efter dem. Här blir det otroligt spännande och jag kan bara inte sluta läsa, släcka lampan och somna – jag MÅSTE läsa vidare. Men Station eleven är inte en sån bok. Det ack så spännande avbryts av utdrag ur en biografi över Arthur Levander, en intervju med Kristen i en ny tidsskift utgiven av en bibliotekarie i den postapokalyptiska världen, kapitel om en annan karaktärs liv. Nej, Station eleven är en ganska lågmäld, eftertänksam bok. Så fylld av vemod och sorg över allt som gått förlorat, alla som gått bort, men ändå med ett sånt hopp om framtiden. Jag stannar ofta upp och läser om meningar, njuter av språket. Ganska ofta blir jag också irriterad, otålig över varför jag måste läsa om just det här eller just den personen. Men boken vinner över mig, det är en underbar läsupplevelse! Precis som vi kan hämta oss från katastrofer i våra liv kan vi kanske hämta oss från de stora katastroferna, eller hämta oss – men fortsätta utvecklas, fortsätta framåt.

Vi har sett och läst många dystopier nu i vågen efter Hunger games. Till skillnad från de många ungdomsdystopierna finns ingen makt att sätta sig upp emot. Alla människor är farliga, varenda en, ett potentiellt hot. Och ingen kan rädda världen, för världen är redan förlorad. Det finns de som väljer att ta sitt eget liv när katastrofen kommer. Andra fortsätter leva, fortsätter gå, fortsätter skapa. För det räcker inte bara att överleva…

Båda böckerna ska bli film, och skulle jag misstänker att The girl with all the gifts blir någon slags action/skräck-historia, medan Station eleven blir något helt annat – något jag måste se!

The girl with all the gifts: Läs mer och köp boken på engelska på AdlibrisBokus

På svenska heter den Flickan med gåvorna, läs mer och köp boken på AdlibrisBokus

Station eleven, läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörfattarens hemsida

Vattnet drar – inte en ungdomsbok

vattnet_drar

Jag och min man har tillsammans högläst Madeleine Bäcks Vattnet drar. Något som återkommit under läsningen för mig är jag ställt mig frågan ”varför marknadsförs det här som en ungdomsbok?”. Okej, kanske är det bara jag, som bibliotekarie som bryr mig om det här. En vanlig läsare läser boken, njuter, och sen är det klart. Jag läser och funderar på hur jag ska bokprata om boken, vilken hylla jag ska ställa den på (fantasy?), vart jag ska skylta med den, kan vi läsa den i bokcirkeln etc. Vad som är en bok för ungdomar respektive vad som är en bok för vuxna är ju dessutom lite klurigt. Det är svårt att sätta fingret på. Många ungdomar läser massor av vad jag skulle säga är vuxenböcker, och en del vuxna läser ungdomsböcker (dock främst bokbloggare verkar det som, om jag ska vara cynisk – och om jag ska vara ännu mer cynisk – främst kvinnliga bokbloggare). Men, en iakttagelse jag gjort, både i och utanför jobbet, är att många ungdomar har svårt att gå från ungdomsbok till vuxenbok. Frågan om varför ungdomar slutar läsa har förstås många fler svar, men jag har märkt att många har helt enkelt svårt att ta sig igenom en vuxenbok, att läsa ut den, och ger upp. Och när man till slut har vanan att inte läsa ut böcker, varför då ens börja? Man blir en ickeläsare (eller snarare en ickebokläsare). Från att ha varit en av de mellanstadieungarna som stormar biblioteket med sin klass och avfyrar sina ”har ni…”-frågor som med kulspruta mot en svettig bibliotekarie, börjar läsningen ta emot för många under högstadiet, och sen slutar ungdomarna läsa och till slut fuskar de sig igenom bokredovisningar på gymnasiet (hm, jag är visst lite cynisk idag). Börjar de läsa igen som vuxna? Kanske. Vi är väl många som nästan kräkts vid blotta åsynen av en bok i perioder efter timmar över kurslitteratur. Kanske är det likadant för dagens gymnasieelever. Nu snurrade jag visst iväg lite, jag skulle ju skriva om vad som är ungdoms- respektive vuxenbok, men det är sånt här jag tänker på mycket i och med min yrkesroll. Jag är skolbibliotekarie och mitt mål är att alla ska läsa en bok som passar och utvecklar deras förmåga. Jag älskar själv att läsa och vill så gärna sprida kärleken till böcker vidare… Pendlar ständigt mellan den pragmatiska inställningen ”läsning är viktigt för livet” till den romantiska inställningen ”läsning är livet” i mitt jobb. Men det viktigaste målet för mig är ju att få eleverna att läsa – gärna med glädje (+ MIK, källkritik, informationssökning och yada yada) .

Nåja, låt mig konstatera, Vattnet drar är inte en ungdomsbok, det är en vuxenbok. Varför? Jo, den handlar först och främst om vuxna människor. Vi får följa flera karaktärer, och vissa av dem är ganska unga, men alla måste väl ändå vara över 20? En är en frånskild, medelålders reporter och en annan en äldre kvinna som bor i skogen. Jag tycker också att berättelsen är lite för spretig för att vara en ungdomsbok. Den är inte svår, men för svår för en ungdomsbok. De skilda perspektiven börjar inte knytas ihop förrän efter ca. 200 sidor. Det är sex, våld, skräck, vilket absolut kan vara innehållet i ungdomsböcker men väldigt sällan på det här sättet. Det är som sagt jättesvårt att avgöra vad som är en ungdoms- resp. vuxenbok, men min bedömning är att det är en vuxenbok. Biblioteken i min närhet ställer den på ungdomshyllan, vissa på fantasy. I Motala har man ställt den på ”uvHc” – vilket jag tolkar som Ung vuxen (uvHc =smart!). Jag har liiite problem med young adult-begreppet. Tycker inte om när ett engelskt ord får en annan betydelse när vi använder det i Sverige än i originalkontext(i t.ex. USA används ”Young adult” som vi använder ”ungdomsbok”) men det kan jag ranta om i ett annat inlägg. Men jag håller med Motala, den passar inte de yngre ungdomarna, men kan däremot gärna läsas av de i sena tonåren och tjugoåren – och därefter! Av alla vuxna!

Vad tycker jag då om själva boken? Jag älskar’n! Det är jättesvårt att förklara handlingen så jag låter bli. Kolla boktrailern i stället. Men den är spännande, äcklig, förvirrande, sorglig, läskig och otroligt filmiskt skriven. Jag ser allt spelas upp framför ögonen på mig när jag läser eller lyssnar. Vi har en sommarstuga i familjen, inte i närheten av Hofors utan mer mot Järbo, Kungsberget-hållet men jag älskar ändå att läsa om de här miljöerna. De gamla bruksorterna, nu avfolkningsbygd, skogen och myrarna. Storvik passerar vi ofta och jag älskar att jag nu kan fantisera om vilket hus Kristers familj bor i eller var Beatas syster bor. Det är något intressant med de här orterna, som blomstrade för hundra år sedan men nu står utan framtidshopp. I boken får vi följa både de som flyttat därifrån och de som stannat kvar. Författaren drar i många trådar, men allt knyts inte ihop. Jag förstår inte riktigt vad det är som händer i Vattnet drar, och tycker slutet kommer för snabbt. Jag har fått veta för lite! Läser jag inte fortsättningen kommer jag bara minnas Vattnet drar som väldigt obehaglig men ett stort frågetecken. Men bra än så länge!

Spridda tankar:

Min favoritkaraktär är Krister – och hans föräldrar

Hur ska det gå för Shirin?

Harta – Äckligaste. Karaktären. NÅGONSIN.

Både Viktors och Jennys föräldrasituation och uppväxt – så jävla hemskt

Åter till frågan – varför marknadsförs den som en ungdomsbok? Ja, kanske för att den ska hitta till sina läsare. Jag tror att förlaget tänker att det är Cirkeln-folk som ska gilla det här… Eller vad tror ni? Tycker ni det är en ungdomsbok?

Läs mer och köp boken på AdlibrisBokusFörlaget

 

Sommarläsning del 1

Vi har gallrat i biblioteket och jag räddade undan två böcker till mig själv. Köksgudens hustru av Amy Tan som jag hört och sett nämnas många gånger och Sankt Markusnatten av Heller Strangerup som hade en helt otrolig inledning! Jag fastnade direkt.

Ide Munk födde sitt barn i en explosion. I samma ögonblick som jordemodern grep om den nyföddas huvud och axlar och drog till hördes braket. Väggarna skakade, rutor sprack och norrväggen rämnade från tak till golv. Flagor av puts och kalk föll ner på himmelssäng och brudkista, på tjänstekvinnor och pigor, och kalenderstaven dunsade ner från bordet och rullade bort mot gnistregnet från den öppna spisen.

Jordemodern blev stående framåtlutad vid förlossningsstolen med barnet i sina händer, medan hon sakta vred på huvudet uppåt. Ögonen satt som grå knappar fastsydda på det platta ansiktet, och de stirrade skräckslaget på Ide.

Så släppte hon barnet. Hon kastade det ifrån sig, som vore det glödande järn. Ett kort skrik trängde genom den glesa tandraden. Händernas stora, blodiga skovlar tog tag i kjolarna och hon rusade iväg.

De andra följde efter. De tumlade över varandra, stötte ihop i dörröppningen i en enda hög med vadmal och kämpade sig fria. Stegen visslade nerför vindeltrappan som råttor på blixtsnabb flykt, och Ide satt ensam kvar.

Klänningen var uppdragen kring midjan på henne. Tungt satte hon ner fötterna på golvet på ömse sidor om det tysta, döda barnet.

Utdrag från inledningen av Sankt Markusnatten av Helle Strangerup

Erkänn, du blir lite sugen på fortsättningen?

Slutligen, en bild på ett bokkort från Köksgudens hustru. Boken verkar ha varit populär 2003 och 2005 (och säkerligen innan dess), efter det datoriserade utlåningssystemet och inga utlån av Köksgudens hustru fanns registrerade där. Tio år senare gallrar jag boken och hoppas hinna läsa den i sommar.

Läskigaste framsidan någonsin?

29700046_o_1

”Vi är på väg till en enslig stuga. Ensamma. Precis som i en skräckfilm. Vem vet vad som väntar oss. Innan helgen är över kommer vi att vara döda. Moa-ha-ha…”

När Stella åker med sin syster Jorun och dennes pojkvän Herman till sommarstugan är det Herman som yttrar orden ovan. Sen kör de på någon som står på vägen. Kroppen flyger upp mot vindrutan med en duns. Innan Stella vet ordet av har Herman bestämt att de ska åka vidare, inte ringa polisen, inte ge hlr, bara åka vidare. Låtsas som inget har hänt, som att de inte körde på någon. För att få behålla körkortet. Men Stella kan inte glömma, situationen spelas upp igen och Herman blir mer och mer kontrollerande. Tar deras mobiler för att de inte ska kunna ringa och skvallra. Håller koll och observerar både Jorun och Stella. Samtidigt händer det konstiga saker. Någon tittar in genom Stellas sovrumsfönster på natten men lämnar inga spår. Killen de körde på börjar synas i sommarstugeområdet trots att han fortfarande ligger i koma på sjukhus. Stella vill inget annat än att åka hem, men får inte för Herman. Kommer de överleva helgen? Och vad är egentligen största hotet?

Innan helgen är över är en sommarlovsrysare av Kerstin Lundberg Hahn. Jag har faktiskt aldrig läst något av henne förut, men har haft kollegor som pratat varmt om både Barnkolonin (som ju också vann bokjuryn i ungdomsklassen 2013) och Skuggan i väggen (som vann bokjuryn 2012 i 9-12-klassen). Det var nog därför jag hade höga förväntningar på den här boken. Tyvärr blev jag lite besviken och hade lite svårt till att motivera mig själv till att läsa ut den. (Nu blir det spoilers!) Men visst, Herman är ingen trevlig typ och det kommer ett obehag krypande som växer i intensitet. Den falska myskänslan de tre försöker uppbåda i stugan rämnar när Stella testar gränserna och märker att Herman är stenhård och bara begränsar ännu hårdare ju mer Stella testar. Men hela det övernaturliga med komakillen som smyger runt hade jag kunnat vara utan. Det är inte läskigt utan bara förvirrande för mig. Särskilt när han faktiskt får fysisk form och dyker upp ut vattnet och det där. Hela den bra känslan försvinner. Och det förvirrande kärlekspirret Stella känner, med minikyssen i gästhuset blir jag också otålig över och känner mig helt ointresserad av. Riktigt spännande och nervbitande blir det först vid systrarnas flykt från stugan. Men som sagt, Herman är en riktigt creepy typ. Och jag uppskattar relationen mellan systrarna. Det värmer på slutet. Även om inte jag var överförtjust kan jag se att det här är en bok som kommer bli lånad av mina elever. Vilken framsida! Framsidan är definitivt mer läskig än boken – den säljer skräck! Är det den läskigaste framsida du sett eller vad?

Läs mer och köp boken på Förlaget, Adlibris, Bokus